Reflektionetter

  21. Däremot uppvisar etiken åtskilliga resultat i behov av fulländning. Metafysiskt fulländad, utgör den emellertid också lösningen på de svåraste filosofiska problemen. Den låter sanningens sista slöjor falla och visar oss den äkta sammanjämkningen av frihet och nödvändighet, individens fulla autonomi och ödets rena väsen, en kunskap ur vilken en tröst, en tillförsikt och ett förtroende flyter, som inte ens självaste kristendomen eller buddhismen kan bjuda sina anhängare; ty sanningen som människan varseblir tillfredställer henne på ett helt annat vis, än den som hon måste tro på.    I etiken intog vi gentemot livsviljan den barskaste tänkbara inställningen. Vi dömde den och tryckte på dess panna vansinnets brännmärke. Vi ryggade tillbaka från kampen om Varat, och ställde förnekandet av viljan till liv i motsats till viljans bejakning .   I det att vi gjorde detta, dömde vi icke obesinnat eller förivrat, utan snarare ensidigt, eftersom vi saknade den rätta överblicken.   Nu emeller

  15. Vi har i fysiken härlett naturens syftesmässighet, som ingen förnuftig människa kan förneka, ur den första rörelsen, enhetens sönderfall i mångheten, och från denna första rörelse var och är alla andra rörelser fortsättningen. Detta är helt tillfredsställande. Nu emellertid knyter vi ändamålsenligheten omedelbart an till den förvärldsliga enhetens beslut att träda ur Övervarat in i Icke-varat.    Den enkla enhetens förvägrades den omedelbara uppnåelsen av sitt mål, men inte uppnåelsen överhuvudtaget. En process (en utvecklingsgång, en gradvis avförsvagning) var behövlig, denna process’ hela förlopp låg i sönderfallet.    Allt i världen har därför ett mål, eller bättre: för den mänskliga anden framträder naturen så, som om den endast rörde sig mot ett enda mål. I grunden följer emellertid alltet endast den första blinda impulsen, i vilken det, som vi måste hålla isär som medel och syfte, låg odelbart förenat. Allt i världen dras inte framifrån eller leds ovanifrån, utan drivs fra