Philosophie der Erlösung: Metafysik, punkt 15–20

 15.

Vi har i fysiken härlett naturens syftesmässighet, som ingen förnuftig människa kan förneka, ur den första rörelsen, enhetens sönderfall i mångheten, och från denna första rörelse var och är alla andra rörelser fortsättningen. Detta är helt tillfredsställande. Nu emellertid knyter vi ändamålsenligheten omedelbart an till den förvärldsliga enhetens beslut att träda ur Övervarat in i Icke-varat. 

  Den enkla enhetens förvägrades den omedelbara uppnåelsen av sitt mål, men inte uppnåelsen överhuvudtaget. En process (en utvecklingsgång, en gradvis avförsvagning) var behövlig, denna process’ hela förlopp låg i sönderfallet. 

  Allt i världen har därför ett mål, eller bättre: för den mänskliga anden framträder naturen så, som om den endast rörde sig mot ett enda mål. I grunden följer emellertid alltet endast den första blinda impulsen, i vilken det, som vi måste hålla isär som medel och syfte, låg odelbart förenat. Allt i världen dras inte framifrån eller leds ovanifrån, utan drivs fram av sig själv. 

  På detta sätt griper allt in i vartannat, varje ting är anvisat till det andra, alla individualiteter tvingar och blir tvingade, och den resulterande rörelsen ur alla enskilda rörelse är densamma, som om en enkel enhet hade en enhetlig rörelse. 

  Teleologin är blott en regulativ princip för bedömningen av världsgången (man tänker sig världen som sprungen ur en vilja, som den högsta vishet ledde), men förlorar dock, just som sådan, den anstötlighet som den tidigare haft för varje tänkande huvud, genom att världen förs tillbaka till en förvärldslig enkel enhet, som inte längre existerar. Tidigare hade man endast valet mellan två vägar varav ingen ledde till tillfredsställelse. Antingen var man tvungen att förneka målmässighet, d.v.s slå erfarenheten i ansiktet för att erhålla ett spökfritt immanent gebit; eller så var man tvungen att ge vika för sanningen, d.v.s kännas vid syftesmässigheten, men då också anta en enhet i, över eller bakom världen. 

  Den immanenta filosofin har, med sitt radikala språng genom immanent och trancendentalt gebit, löst problemet på ett alltigenom tillfredsställande sätt. Världen är en enkel enhets enhetliga dåd, en enhet som inte längre finns, och står därför i en oupplösligt dynamiskt sammanhang, ur vilken en enhetlig rörelse uppstår. 

16.

Vi har nu, från de vunna resultatens säkra hand, än en gång att försänka oss i det organiska livet. 

  Naturforskarna för tillbaka det organiska livet på en urfortplantning (Urzeugung), och den för närvarande härskande uppfattningen är, att en generatio aqeuivoca inte längre äger rum i naturen. 

  Som vi påminns om från fysiken, finns för den immanenta filosofin ingen klyfta mellan oorganiska kroppar och organismer. Vad som skiljer dem från varandra är deras rörelse. Vill man anta en klyfta, så vore den icke vidare och vore icke heller ägnad att väcka större förvåning, än den mellan gaser och flytande kroppar. 

  Organismens rörelse är tillväxt, d.v.s vidmakthållande och utvecklandet av en viss typ, genom fortlöpande assimilering och utskiljning av de kemiska krafter, vilka konstituerar typen. 

  Varje organism är en avskild idé, liksom kopparoxid är en idé. Precis som denna, så håller också organismen enkla kemiska krafter bundna, eller bättre, häver upp dem i en enkel odifferentierad enhet. 

Medan emellertid de kemiska förbindningar inte har någon annan strävan, än den som flyter ur naturens förbindelse mellan de till deras grund liggande krafterna bestämda enhetlighet, så möter organismen desamma kemiska idéerna, av vilka den bildar sin typ, med överväldigande assimiliation och tvingar dem att i organismens typ, fortbevarande och utvecklande denna, träda in och ur ur den. Detta är tillväxtens kärna, och i vidare sinne, reproduktionens.

  Varje organisms grundval är alltså en typ, en bestämd kemisk förbindning, vilken har en bestämd rörelse som icke går att upptäcka i de oorganiska riket. 

  Men varje organisk typ är ett led i utvecklingen och, som sådan, väsentligen skild från ledets första led. 

  Hur uppstod då den första organismen?

  Att den uppstod genom en förbindning av enkla kemiska idéer, eller ur förhandenvarande förbindningar, står klart. Men dessa idéer eller förbindningar måst ha befunnit sig i ett helt bestämt tillstånd, och detta tillstånd kan bara ha förelegat på vård jord en gång i den allmänna komiska livets utvecklingsgång. Det uppstod med nödvändighet, och med nödvändighet uppstod också snart den första organismen, d.v.s en kemisk förbindning som rörde sig på ett nytt vis, precis så, som de flytande kropparna och sedan de fasta för första gången enbart kunde bildas i världsalltets utvecklingsgång.

  Därför kunde en generatio aequivoca på vår planet endast uppträda en gång, ty i det komiska livets vidare fortgång kom ingen dag mer, då de kemiska idéerna hade ett tillstånd, som är nödvändigt för att låta sig sammanträda som organism. 

 Detta ursprung och faktum, att det organiska livet bara kan blåsa liv i sig själv, ger varje organism en viss grad av självständighet, likt den de enkla kemiska idéerna intar, och förlänar dem, så att säga, den värdighet som dessa idéer har, låt vara att organismen bara kan hålla sig i varat genom dem. 

  I vilken mängd de första organismerna uppkom, är helt likgiltigt. Organisationen, den nya formen, var förhanden. Den hade uppträtt med nödvändighet, med nödvändighet höll den kvar sig i varat, med nödvändighet utvecklade den sig i alltets vidare utvecklingsgång och med nödvändighet kommer de att bryta samman och åter försvinna, när de avslutat sitt arbete. 

 Det framgår av vår hittillsvarande undersökning, att organismernas hela rike endast är en bättre form för avlivningen av den i världsalltet aktiva kraftsumman. Varje organism följer sin drift, men i och med att den gör detta, är den helhetens tjänande lem. Organismen är en form, som lever sitt individuella liv och följer sin individuella drift, men som ändock, ståendes i dynamiskt sammanhang med alla andra individualiteter, släpper in kemiska idéer, drar in dem i sin individuellas rörelses virvel och sedan stöter ut dem, ej längre som sig själva, utan försvagade, om också försvagningen undgår observationen och först vid slutet av stora utvecklingsperioder avslöjar sig för varseblivandet. 

  Här måste det verka som om människan, som i moralisk begeistring glupskt omfattar oskulden för att uppnå den absoluta döden, den fulla och hela återlösningen från Varat, finne sig i depraverat vansinne; vidare, att han, genom det hela eller partiella förnekandet av viljan till liv (bejakande av viljans till död), handlar mot naturen, mot världsalltet och mot själva rörelsen ur Varat in i Icke-Varat. Men vi får ha förtröstan: det verkar bara så, som jag nu kommer att visa. 

17.

Den som förnekar viljan till liv skördar i döden den fullständiga och hela förintelsen av sin typ. Han bryter sin form itu, och ingen makt i hela världen kan bilda den ånyo: den är för alltid, i sin egendomlighet och de därmed förbundna kvalen och existenspinan, struken ur livets bok. Och mer kan han inte uppnå, och mer uppnår han inte heller. Genom avhållsamhet från könsliga njutningar har han befriat sig från återfödelsen, inför vilken hans vilja skyggade tillbaka likt de råsinnades inför döden. Hans släkte är återlöst: det är hans ljuva lön.

  Däremot finner den, som verksamt bejakar sin livsvilja, ingen återlösning i döden. Hans typ går visserligen också under och löser upp sig i sina element; men i verkligheten har han redan tagit första stegen på sin nya mödosamma vandring, på en väg, vars längd är obestämbar. 

  Elementen ur vilka typen är sammansatt, förblir i hans död bestående. De förlorar den typiska prägeln, den typiska särskilden, griper på nytt in i det allmänna kosmiska livet, bildar kemiska föreningar eller framträder i andra organismer, vars liv de vidmakthåller. Att de förblir bestående, kan emellertid inte oroa de kloka; ty först och främst kan de aldrig mer sammanträda till hans individuella typ; och då vet han att de är på återlösningens säkra bana. 

18.

Låt oss nu vända oss mot den andra invändningen. Den som förnekar viljan till liv skulle handla mot naturen, i det att han trycker undan sin könsdrift. 

  Härvidlag är först helt allmänt svaret, att i ett världsallt, som står i ett fast dynamiskt sammanhang och raktigenom behärskas av nödvändigheten, kan absolut ingenting ske, som vore mot naturen. Den helige trädde in i livet med en bestämd karaktär och en bestämd Geist, och båda utvecklades i världens ström. Så kom med nödvändigheten ögonblicket, då hans vilja upptände sig vid insikten och var tvungen att gå in i förintelsen. Var i denna hela individuella utvecklingsgång finns det den minsta hake, varpå man kan hänga den dåraktiga invändningen? Långtifrån att handla mot naturen, står den helige mitt i världsalltets rörelse, och när hans typ bortfaller från världsalltet, så har detta just, med avseende på helhetens syfte, måst ske.

  Då har vi att hänvisa till att han, som trycker undan könsdriften, utkämpar en kamp varigenom världsalltets kraftsumma försvagas mer effektivt än genom den fullaste hängivelse åt livet. Som Montaigne mycket riktigt bemärker, är det lättare att bära en harnesk genom hela livet än att vara kysk:

(Je trouve plus aisé de porter une cuirasse toute sa vie, qu’un pucelage, et est le voeu de la virginité le plus noble de tous les voeux comme estant le plus aspre).

• Sur des vers de Virgile

och indierna säger: det är lättare att riva ett byte ur tigerns hals, än att låta könsdriften förbli otillfredsställd. Om nu emellertid detta är fallet, så står, också i detta hänseende, den helige i naturens tjänst: han offrar åt henne i trohet och accelerera därigenom hennes lopp på det mest effektiva viset.

  Medan de levnadsdruckna gör kraften

• till sin lidelses fötter (Hebbel, Judith)

och

• är ryttaren som förtär sin springare

vänder den kyske sin kraft därifrån för att behärska sig själv.

  Kampen, som det värdsliga barnet för mot världen och sedan fortsätter i sina efterkommande, oupphörligt reagerande på aktioner utifrån, den förlägger, ödmjukt och stolt på samma gång, oförvägen som ingen annan, ljusets barn i sitt eget bröst och utkämpar den blödandes ur tusen sår. Medan det världsliga barnet i förryckt jubel utropar:

Det är så oförlikneligt ljuvt att dö genom själva livet! att låta strömmen ansvälla, så att ådrorna, som ska ta emot den, spricker! att blanda den högsta vällusten och förintelselsens rysning i vartannat!

väljer den kloke förintelsens rysning allena, i det att han betänker det absoluta Icke-Varat, och avstår från vällusten; ty efter natten kommer dagen, efter stormen den ljuva hjärtefriden, efter ovädret det rena himlavalvet, vars glans ett litet moln (könsdriftens oro) mer och mer sällan stör, och sedan den absoluta döden: återlösning från livet, befrielse från sig själv!

  Den kloke hjälten, den renaste och härligaste företeelsen i världen, skaffar sig på detta vis den sanna och äkta lyckan, och i det att han gör det, befordrar han som ingen annan världsalltets rörelse ur Varat in i Icke-Varat. Ty först och främst vet han, att hans form bryts sönder i döden, och “bärande denna säkra skatt i bröstet” fullständigt tillfredsställd och sökandes intet mer för sig i världen, viger han sitt liv åt mänsklighetens liv. Härigenom emellertid och genom den segerrikt avslutade kampen i sitt bröst, har han också, när han en gång går ut sin hjärtefrids himmelrike in i förintelsen, ärorikt fullbordat arbetet, som han såsom organism för världsalltets räkning hade att fullborda. 

19.

Vi har upptäckt, att det organiska riket är den mest fullkomliga formen för avlivningen av de kemiska idéer som genomkretsar det, och bemärker, att riket därigenom med samma nödvändighet med vilken det uppstod också kommer att bryta sönder och försvinna. Denna händelse och sedan världsalltets undergång, den fullständiga och hela förintelsen av den i världen verksamma kraftsumman, har vi nu att fatta i blickfånget. 

  Vi gjorde bokslut över fysiken med följande ur fysiken härledda slutsats:

  Världen är oförstörbar. Det oorganiska rikets rörelse är en oändlig kedja av förbindelser och avförbindelser; det organiska rikets å sin sida en fortskridande oändlig utveckling från nedre till högre livsformer: den i världen befintliga kraftsumman försvagar sig emellertid genom denna rörelse kontinuerligt.

Samtidigt förbehåll vi oss att än en gång pröva detta resultat i metafysiken. Detta har vi det föregående redan gjort indirekt och har sålunda att deklarera, att fysikens resultat var ett väsentligen ensidigt sådant. Hela världsalltet rör sig, kontinuerligt försvagande sin kraft, ur Varat in i Icke-Varat, och utvecklingsleden, som vi redan i Analysen av varseblivandeförmågan var tvungna att ge en början, skola också ha ett slut: de är icke oändliga, utan mogner in i den rena absolut intigheten, i ett nihil negativum.

  Om vi nu redan beträffande politiken, vari vi följde mänsklighetens utveckling, den för vår erfarenhet säkraste delen, inte vågade spå eller bestämma dess framtida mål ur nutidens egenheter, utan bara påpekade några betydande former genom vilka den måste gå, så kommer vi nu, då vi ska konstruera hela världens framtida förlopp, kring vilken bara en försvinnande liten del är given genom erfarenheten, att gå framåt med den största försiktighet och bara stödja oss på det logiskt vissa.

  Fastän vi bara känner få förehavanden i världsalltet och vårt vetande, med avseende på hela naturen, är fragmentariskt och rent av styckverk, så har vi dock den oomkullrunkeliga vissheten, att allt i världen har skett, sker och kommer att ske med nödvändighet. Varje händelse, vare den oss bekant eller obekant, inträdde med nödvändighet och hade nödvändiga följder. Men allt skedde och sker, för att tala bildligt, för ett enda mål, för Icke-Varat. 

  Följdriktigt kan vår okunskap visavi revolutionerna, som inträffat på samtliga stjärnor, inte förorsaka oss någon smärta. Huruvida organiskt liv uppstått på alla eller på de flesta eller på ingen alls eller om det redan är återlöst, är oss likgiltigt. Vi känner världens mål, och vet, att medlet, för att nå det, valdes med högsta vishet. 

  Vi bortser därför tills vidare från världsalltet, och riktar får blick uteslutande mot vår egen planet. 

  Det är mänskligheten som här ger oss första hållpunkten. Jag har i politiken bevisat, att den, ståendes under lidandes stora lag, vilken gör individernas vilja allt svagare, deras andar däremot desto starkare, med nödvändighet måste övergå i den ideala staten och sedan i Icke-Varat. Det är inget annat: det är mänsklighetens omedgörliga, oföränderliga öde, och väl är de till mods, när de försjunker i dödens armar. 

  Det är helt likgiltigt, som jag redan bemärkt i politiken, huruvida mänskligheten frambringar det “sista offret” som indierna säger, eller “Guds barns uppenbarelse, varefter alla kreaturer räddhågset längtar” som Paulus säger, i moralisk begeistring eller genom impotens, eller genom en vild och fanatisk sista uppflammande livsviljeyttring. Vem kan förutsäga det? Offret kommer att frambringas, eftersom det måste frambringas, eftersom det är en genomgångspunkt för världens nödvändiga utveckling: gott så. 

  Är det emellertid frambringat, så kommer ingenting mindre äga rum, än vad man på teatern kallar en knalleffekt. Varken solen eller månen eller en enda stjärna kommer att försvinna, utan naturen kommer lugnt att fortsätta sin gång, men under inflytande av den förändring, som mänsklighetens död frambringat och som dessförinnan icke fanns där.

  Också här är vi försiktiga och inte utom oss av förnuft. Lichtenberg sade en gång att en ärta som slängs i Nordsjön höjer havsnivån på japanska kusten, oavsett att nivåförändringen icke vore förnimbar av något mänskligt öga. Likaså står det logiskt fast, att ett pistolskott, som avfyras på vår jord, gör sin kraft gällande på Sirius, ja, på de yttersta gränserna av det omätliga världsalltet; ty detta världsallt befinner sig genomgående i våldsammaste spänning och är ingen slapp, fånig och fattig så kallad oändlighet. Vi skall alltså akta oss för att uppställa en hypotes, i vilken vi steg för steg följer söker upp det stora offrets följder; ty vad skulle vi då komma med annat än en fantasibild, inte värd mer än en saga som beduinen för nöjes skull berättar i den glittrande stjärnnatten? Vi nöjer oss med att helt enkelt konstatera, att mänsklighetens sorti från världsscenen kommer att ha verkningar, vilka ligger i världsalltets enda riktning. 

  Vi kan emellertid så gott som säkert fastslå, att naturen ur de kvarvarande djuren inte kommer att låta något nytt människoliknande väsen träda fram; ty vad den ämnade åstadkomma med människan, d.v.s med summan av enskilda väsen, vilka därför är de högsta tänkbara väsen i alltet, eftersom de kan upphäva sin innersta kärna – (i andra solsystem kan det existera likvärdiga, men inte högre väsen) – det finner i mänskligheten sin hela uppfyllelse. Det finns inget arbete över, som en ny mänskligheten måste fullborda.

  Vi kan vidare säga, att mänsklighetens död kommer ha till följd att hela det organiska riket på vår planet dör. Förmodligen redan före mänsklighetens inträde i den ideala staten och helt säkert i denna, kommer desamma hålla de flesta djurs och plantors liv i handen, och de kommer inte att glömma sina “omyndiga bröder”, nämligen deras trogna husdjur, när de återlöser sig. Det kommer att vara de högre organismer. De lägre emellertid kommer att, genom förändringarna på planeten, förlora sin existens betingelser och utrotas. 

  Blickar vi nu åter på hela världen, så låter vi först de verkningar, vilka utslockandet av allt organiska liv utövar på den, verka, utan att förmätet ange “hur.” 

  Sedan uppehåller vi oss vid det faktum, som vi har astronomerna att tacka för, att samtliga himlakroppar, genom eterns motstånd, gradvis smalnar av sina banor och slutligen alla kommer att störta in i den äkta centralsolen. 

  Nybildningarna, vilka kommer att uppstår ur denna partiella världsbrand, får inte sysselsätta oss. Vi ställer oss genast på det led i utvecklingen, vilken fortfarande endast visar oss fasta eller flytande kroppar. Alla gaser är försvunna från världsalltet, d.v.s den sega kraftsumma har till den grad försvagat sig, att nu bara fasta och flytande kroppar konstituerar världsalltet. I värsta fall antar vi att allt, som då ännu existerar, bara är flytande. 

  Dessa flytande kroppars återlösning står nu absolut ingenting i vägen för. Envar har fri lejd, varje tänkt del av dem går igenom den ideala punkten och deras strävan är uppfylld, d.v.s de är i sitt innersta väsen förintade. 

  Och sedan?

  Då har Gud faktiskt övergått från Övervarat, genom Blivandet, in i Icke-Varat; han har funnit genom världsprocessen det som han, hindrad av sitt väsen, icke genast kunde uppnå: Icke-Varat.

  Först gick den transcendentala gebiten under, – nu är (i vårt tänkande) också det immanenta förgånget; och vi blickar, var och en efter sin världsåskådning, förskräckt eller djupt tillfredsställd, in i det absoluta Icke-Varat, den absoluta tomheten, nihil negativum.

  Det är fullbordat!

20. 

Härmed har vi fulländat alla fysikens resultat och kan gå vidare. 

  Estetiken visar sig, från högsta immanenta ståndpunkt, precis så, som vi uppfattade den från den nedre. Detta kan inte överraska: ty grunden för det sköna i tingen har ju sin härliga förklaringsgrund endast och allena i den enkla enheten, rättare sagt i dess första harmoniska rörelse. I det skönas rike väntas inte på någonting mer: där skall inte heller komma något! Det sköna ligger helt i Guds förvärldsliga existens’ ljuvliga glans, ja, den ljuvliga glansen är självaste Guds lugnande väsen, är den enkla enheten (visavi det kontemplativa subjektet) och fortsättningen av objektifieringen av den underbara, harmoniska första rörelsen, då Gud dog och världen blev född.