En bortglömd finlandssvensk diktskatt
En bortglömd finlandssvensk diktskatt
Efter att under många år ha varit förvisad till den litteraturhistoriska periferin, har den finlandssvenske poeten Bertel Gripenberg (1878-1947) på senare tid återigen uppmärksammats i östsvenska kulturkretsar. År 2015 publicerade litteraturvetaren Anna Möller-Sibelius en sedermera prisbelönt studie över Gripenbergs författarskap vid namn Roll, retorik och modernitet i Bertel Gripenbergs lyrik, och sedan dess har referenserna till Gripenberg blivit alltmer frekventa.
På sin tid var Bertel Gripenberg en mycket uppskattad författare, som år 1931 till och med nominerades till Nobelpriset. Efter andra världskriget föll han icke desto mindre snabbt i skymundan, och trots sin dåtida berömmelse är Gripenberg idag mer eller mindre bortglömd även av lyriskt kunniga rikssvenskar. Undan för undan har emellertid många av de impulser som präglade Gripenbergs diktning smugit sig in i samtiden, och enligt min uppfattning finns det goda skäl även för rikssvenskar att återupptäcka denna unika finlandssvenska diktskatt.
Först och främst är det dock dessvärre nödvändigt att kort dryfta Gripenbergs politiska eftermäle. I det senare skedet av sitt liv slöt Gripenberg (primärt som en följd av sitt intensiva och då vanligt förekommande ryss- samt kommunisthat) helhjärtat upp bakom Nazitysklands anfallskrig mot Sovjetunionen, och han rörde sig även i övrigt bland kretsar som stundom höll en milt uttryckt tunn gräns gentemot den yttersta högern. Även den oförsonliga inställningen mot de röda efter finska inbördeskriget har smutsat ned skaldens minne, och naturligtvis varken bör eller kan Gripenberg undgå kritik för dessa sina ställningstaganden.
Åtskilliga moderna litteraturkritiker tycks samtidigt ha påfallande svårt att skilja mellan verk och person, så fort just Bertel Gripenberg kommer på tal. I en kort kolumn för finlandssvenska Hufvudstadsbladet (Bland dårar, ulvar och nidingar, 10/2 2018) häver exempelvis litteraturvetaren Michel Ekman ur sig en rad invektiv över Gripenberg, varefter skalden kortfattat summeras som “en ond och grym hatpropagandist”. På slutet, liksom en passant, tillägger Ekman att Gripenberg dessutom var en medioker diktare. Ordningen är avslöjande: bristerna i Gripenbergs karaktär kommer i första rum, kvalitén på poesin i andra.
Lika förblindad av sin politiska avsky är Fredrik Hertzberg, då han i en SvD-understreckare kring Örnulf Tigerstedt och Bertel Gripenberg (Tigerstedts fascism var ett med hans poesi, 27/7 2017) uppmanar läsarna att, citat, “inte särskilja dikt och ideologi.” En så inskränkt och politiserad syn på poesi, där estetik explicit ekvivaleras med korrekta ideologiska infallsvinklar, förråder en mager och måhända redan ihjälsvulten känsla för lyrisk skönhet.
Undantaget som bekräftar regeln är den tidigare omförmälda litteraturvetaren Anna Möller-Sibelius, vars förträffliga verk ger en lika nykter som nyanserad bild av Gripenbergs litterära gärning. Den som söker efter en fördjupning kring de motiv som sysselsatte Gripenberg börjar tveklöst hos henne.
Syftet med förevarande artikel är dock hur som helst inte att försvara Gripenbergs politiska åsikter, och än mindre att spela domarens eller åklagarens roll. Fortsättningsvis handlar texten uteslutande om Gripenbergs förtjänster som skald och poet, snarare än om bristerna i hans politiska föreställningsvärld, och det politiska sammanhanget tas endast upp i den mån sammanhanget kräver det.
Som tidigare nämnts ligger en stor del av tjusningen med Gripenbergs poesi i dess särprägel. I all synnerhet två drag utmärker Gripenbergs alster i relation till all annan svensk 1900-talsdiktning. Det första har med formen att göra, ty till skillnad från den samtida (av Gripenberg avskydda men numera långt mer namnkunniga) poetinnan Edith Södergran (1892-1923) var Gripenberg inte bara icke-modernist, utan uttalad anti-modernist. Även om han stundom experimenterade med fri vers (särskilt i diktsamlingen Den hemliga glöden från 1925, vari han parodierade just modernismen) är en överväldigande majoritet av den gripenbergska versen skriven på strama bundna mått.
Utöver formen är även valet av ämne originellt. Gripenbergs poesi är fylld av bjärta hyllningar till dygder som numera sällan hyllas offentligt, och ännu mer sällan i modern poesi: ära, fosterlands- och hembygdskärlek, offervilja och redlighet återkommer gång på gång som de viktigaste kitten i Gripenbergs diktvärld. Man kan utan att överdriva karakterisera Gripenberg som den patriotiske 1900-talsdiktare Sverige till följd av sina långa fredsår aldrig fick.
Vad som ger Gripenbergs dikter alldeles särskild pregnans är samtidigt paradoxalt nog att de tillkom i den brytningstid, då de klassiska värdena blev alltmer ifrågasatta. Samtliga de aristokratiska dygder som Gripenberg högaktade tvingades under hans livstid att slå till oordnad reträtt, och denna djupt kända känsla av framryckande fara fyllde Gripenberg med en sällsam försvarsvilja. I dikten Stjärnan går Gripenberg så långt som att likna kallet att skriva poesi vid en krigsmansplikt.
Gripenbergs kämparglöd var inte enbart framprovocerad av tidsandan, utan knöt också an till skaldens härstamning: som både finländare och finlandssvensk var Gripenberg under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet hårt drabbad av tsarväldets brutala förryskningspolitik, och senare även av hotet från Sovjetunionen. Litteraturkritikern John Landquist summerade rötterna till denna egendomliga östsvenska sisu på ett vackert sätt i sin minnesruna över Gripenberg, författad kort efter skaldens död:
“Allt som för rikssvensken under nära 150-årig fred varit en naturlig egendom, så naturlig att han ej tänker därpå: svenska språket, friheten, fäderneslandet, har för finlandssvensken under en lång tids skiften varit hotade eller nedtryckta eller tillkämpade värden. De ha därför för honom blivit mer intensivt medvetna som värden.” (Landquist, John, Bertel Gripenberg i Gripenberg, Bertel, Dikter: 1903-1944, 1948, Holger Schildts förlag, s. 47).
Denna finlandssvenska särart framträdde dock allra tydligast senare under skaldens livsbana, då nittonhundratalets stora konflikter brakade loss på allvar och Finland tvingades att kämpa för sin självständighet. I de inledande skedena av sin karriär ägnade sig Gripenberg istället åt tidstypisk fin-de-siécle-inspirerad dekadensdiktning. En intressant parallell kan här dras med Hjalmar Söderberg, rikssvenskans störste representant för sekelskiftets på samma gång svårmodiga och sexuella stämningar.
Söderberg är mest känd för sin strålande prosa, men prövade emellanåt också att skriva vers – och inte sällan bär dessa alster överraskande likheter med Gripenbergs tidiga dikter. I ett par strofer från Du bringar min tanke yrsel och Månskäran lyser använder Söder- och Gripenberg i själva verket identiska rim rörande identiskt tema, och en direkt jämförelse åskådliggör huvudproblemet med Gripenbergs erotiska diktning.
Du bringar min tanke yrsel, Hjalmar Söderberg
[...]
Man drömmar ej alltid så vackert!
– Men sömnen hade jag mist.
Den långa nattens timmar
jag vakade trött och trist.
Ty dina duniga kinder
har jag smekt med min blick helt tyst,
och dina röda läppar
dem har jag aldrig kysst.
Månskäran lyser, Bertel Gripenberg
[...]
Svag är din vilja,
din kropp är ung
doften av lilja
och ros är tung.
Månskäran lyser,
natten är tyst.
Längtande ryser
den mun jag kysst.
Versraderna i de avslutande stroferna är till ytan lika, men därunder är skillnaden enorm. Söderberg gestaltar i sin dikt en dyster ouppfylld åtrå, medan Gripenberg istället skildrar den andaktsfulla spänningen precis efter första kyssen en lång sommarnatt. Rytmiskt är Gripenbergs dikt märkbart elegantare, men trots detta drar Söderberg enligt min uppfattning längsta strået, huvudsakligen på grund av sin karakteristiska ärlighet. Det är helt enkelt mycket lättare att sympatisera med Söderbergs självutlämnande bekännelse än med Gripenbergs suspekta sexskryt.
När den finlandssvenske skalden vågar släppa pretentioner och skriver mer subjektivt biktande, återger han dock den unga manliga sexualitetens brännande ensamhet och längtan med ännu större bravur än Söderberg:
Hungervisan, första strofen
Av sköna kvinnor är världen full –
begärens stormvind sjunger.
Min själ är sjuk för åtrås skull,
jag dör av törst och hunger.
Som tiggarn på ett skördefält
med handen sträckt mot brödet
jag dör, jag dör av hopplös svält
mitt ibland överflödet.
Efterhand övergav Gripenberg hur som helst fin-de-siécle-stilen till förmån för mer säregna motiv. Under början av 1910-talet utgjorde den vackert karga tillvaron i Tavastlands skogsmiljö skaldens älsklingsämne, och från denna period härrör några av hans mest allmängiltiga verk. Nedan följer första strofen från den ursköna dikten Det skönaste landet:
Det skönaste landet
Det skönaste landet är landet i norr,
där åkern ger vika för skogen,
där marken är stenig och karg och torr,
ej rörd av spaden och plogen.
Där väldiga furor med mossig bark
mot himlen trotsande sträva,
och högt över tigande ödemark
bland skyarna örnar sväva.
Då finska inbördeskriget bröt ut år 1918 övergick Gripenberg dock omedelbart till att producera krigspoesi, vari han okritiskt lovprisade den vita sidan och förbehållslöst okvädade den röda. Smädedikterna från denna period utgör ofta otäck läsning, men tillhör rent estetiskt också bland det mest dräpande som skrivits på svenska. Gripenbergs hat övergår stundom från att vara ursinnigt till att bli rent hämningslöst, men trots detta tappar han inte den poetiska fingertoppskänslan. En särskilt ökänd strof från dikten Klyftan citeras fortfarande i historieböcker för att illustrera inbördeskrigets oförsonlighet:
Beseglad med blod är klyftan,
beseglad med blod och brand
mellan redliga män i Finland
och rasande röda band.
En klyfta, djup som döden
och gapande, mörk och bred
Mellan människobarn i landet
och vilddjurens röda led.
Ännu stilrenare hat uttrycker Gripenberg i dikten Till en excellens, vars udd är riktad mot opportunisterna som lät bättre män kämpa under inbördeskriget, medan de själva satt hemma framför brasan i komfortabla fåtöljer. Även om versraderna är sisådär hundra år gamla har de inte mist ett uns av sin giftighet:
Var fanns Ni då? Vad gjorde Ni väl då?
Ers excellens – i gömslets frid ni dvaldes.
Med överlägset lugn Ni hörde på,
när stridens växlingar för er förtaldes.
Ert dyra liv av välbetänkta skäl
Ni sparade för fosterlandets väl,
Ni skonade Er klokt för strid och möda.
Ja, Ni var klok, ty den som spar, han har,
Er framtid uppgick strålande och klar,
de andra – fingo strida, dö och blöda.
__________________________
Allra bäst är ändå Gripenberg i sitt sublima skaldestycke Till slagna vapenbröder. Här träffar de militära metaforerna mitt i prick, och den klangfulla rimflätningen tillsammans med den ålderdomliga verbböjningen frambesvärjer en gräns- och generationsöverskridande gemenskapskänsla. För de många unga killar vars tillvaro i vårt tidevarv består av ett enda långt nattligt återtåg utgör Gripenbergs manliga hälsning en plötsligt uppflammande vårdkase, som från fjärran lid skänker tröst och manar till nya ansträngningar.
Dikten finns inte tillgänglig på internet och är numera även besvärlig att få tag på fysiskt, varför jag avslutar denna korta exposé genom att återge den här i dess helhet. Kanske väcker den hos några läsare samma genklang som hos mig, och i allra bästa fall inspirerar den måhända även någon till vidare läsning av denna återfunna finlandssvenska diktskatt.
Till slagna vapenbröder
av Bertel Gripenberg
Ni finnas, jag vet det, ni finnas
fast skingrade, spridda och få
där de mörkaste skuggorna spinnas
och de brantaste stigarna gå.
Där sökte, där söker jag eder,
ni rester som än äro kvar
av slagna och krossade leder
kring mörknade, sänkta standar.
Med er har jag suttit vid flamman
i skogen vid hemlig bivack;
våra hjärtan klappade samman,
med er jag ur fältflaskan drack.
Med er har i elden jag stirrat
i drömmar, när kvällen var lång,
med er har jag biltog irrat,
för er är alltjämt min sång.
Vi, söner av nederlaget,
vi, den slocknande solens stam,
vi skingrades, föllo i slaget
eller smiddes i bojornas skam.
Nu irra vi ute i världen,
förklädda, förföljda och få,
till er på den ensliga färden
var natt mina tankar gå.
O, söner av nederlaget,
o, den nedgångna solens barn,
vi äro som gnistor i draget,
som skummande forsars flarn.
I hemlighet endast vi tjäna
vårt besegrade kära banér
och bida i drömmar sena
en morgon som ingen ser.
För er är var ton jag sjungit,
för er jag mitt strängaspel frälst.
För er har till sång än jag tvungit
en röst, som tystnade helst,
på det ni må höra på vägen
en röst, som ni känna igen,
som smälter ihop med er egen
och klingar i takt med den.
O, vandrande, ensamma bröder
med drömmar som ingen vet,
mitt hjärta skälver och glöder
för er i er ensamhet.
Ni finnas därute i världen,
fast skingrade, spridda och få.
Till er på den ensliga färden
var natt mina tankar gå.
Kommentarer
Skicka en kommentar