Fabelfredag valspecial: Skorpionen och grodan

Den 9:e september är det val. Jag avbryter därför Fabelfredags ordinarie schema, för att återge den förnämsta västerländska fabeln - Skorpionen och grodan.

/

Skorpionen och grodan

En groda bodde vid en flod. En dag, så kom en skorpion förbi. Han frågade grodan om denne kunde tänka sig att bära honom över floden på sin rygg. Grodan tvekade.

  "Hur kan jag vara säker på att du inte sticker mig?" frågade han. 

  "Sticker jag dig medan du bär mig så drunknar vi båda." svarade skorpionen. Av detta lät sig grodan övertygas, och skorpionen klättrade upp på hans rygg.

När de kommit halvvägs över floden stack skorpionen honom.

  "Varför stack du mig?" frågade grodan, medan de började sjunka. "Nu kommer vi båda att dö." Skorpionen svarade:

  "Det ligger i min natur." 

/

Skorpionen och grodan är en fabel av exceptionellt hög kvalité, och desto fler gånger jag läser den desto bättre blir den. 

Låt oss börja vår analys genom att titta på Skorpionen.

Hur skall skorpionens agerande i fabeln förstås? Han har uppenbarligen ingen vilja att skada sig själv, så att han medvetet skulle ha lurat grodan i syfte att ta livet av sig kan vi avfärda direkt. Inte heller hyser han något agg mot grodan, som skulle göra en dylik självmordsaktion motiverad ur hämndsynpunkt. Nej, anledningen till varför skorpionen stack finns helt enkelt i hans egen utsaga - det ligger i hans natur.

Det låter löjligt, men är i själva verket fullt logiskt. Skorpionens farföräldrar livnärde sig genom sin gadd, och hans föräldrar livnärde sig genom sin gadd, och han har hela sitt liv livnärt sig genom sin gadd. Är det undra på att hans släkte blivit så vant vid att sticka, att de numera icke kan undgå att göra det, ens när det medför undergången? 

Men lika snabbt som vår första fråga besvaras uppstår nästa: varför företog skorpionen resan, om han visste om att det skulle leda till en säker död? Svaret är enkelt. Han visste inte om det, förrän efter att han stuckit grodan! 

Häri finner vi den första lärdomen som kan dras från Skorpionen och grodan. Skorpionen förstod inte sig själv, och det gör inte vi heller. Vi är alla fyllda till brädden av fördomar, kognitiv bias och en oomkullrunkelig vilja att försköna världen. Eller, som den tyske diktaren Christoph Martin Wieland uttryckte saken:

Ein Wahn, der mich beglückt, ist eine Wahrheit wert,

der mich zu Boden drückt.

En vanföreställning, som gläder mig, är värd en sanning
som trycker mig till marken

Skorpionen och grodan visar oss emellertid det ohållbara i ett Wielandianskt självbedrägeri. Vanföreställningar är farliga, och håller vi dem inte i schack skadar de oss i slutändan långt värre än den tillfälliga glädje de möjligtvis kan skänka oss. 

På denna insikt följer nästa. Skorpionen är en skorpion. En samhällelig åkomma, som i modern tid särskilt drabbat det liberala västerländska samfundet, är uppfattningen att människans kärna är lera, och att allt som krävs för att förbättring skall inträda är lite extra snillrik social ingenjörskonst. 

Modern beteendevetenskap talar dock med styrka mot denna uppfattning. Tvillingstudier tyder i själva verket på att 50-80% av intelligensen är ärftlig, medan 20-50% av personligheten är det. Det finns således ett betydande utrymme för att forma en människa, men vi skall minnas att det också finns gränser. Poetiskt uttryckt så kan du måhända få skorpionen tam, men han förblir en skorpion. 

Sist men inte minst lär oss fabeln någonting om rationalitet. Rationalitet skulle jag förenklat definiera som att handla i enlighet med sin egna målsättningar och intressen, och med den definitionen står det genast klart att skorpionen är irrationell. Han är i verkligheten maximalt irrationell, ty hans handlande berövar honom det han håller kärast; självaste livet. 

/

I grund och botten tycker jag att skorpionen är en tragisk figur. Hans blindhet är en läxa för oss andra, men inte någonting han bör lastas för. 

Den som förtjänar klander i sammanhanget är grodan.

Förvisso är det skorpionen som direkt dödade de två, men detta var (vilket vi redan konstaterat) en följd av en brist på självinsikt. Sällan är det möjligt att blicka inåt och genast begripa oss själva; oftast krävs det att verkligheten håller upp en spegel till hjälp. Skorpionens spegel var hans sista stick, och jag vill inte hålla honom ansvarig för att han inte förstod sig själv tidigare. Jag minns nämligen med pinsam klarhet de gånger jag själv varit åtskilligt sämre på självinsikt än skorpionen, och för honom känner jag alltså ingenting utom medkänsla.  

Grodans inledande tveksamhet visar däremot att han var införstådd med skorpionens natur. Icke desto mindre släpper han upp skorpionen på sin rygg, och ser på så vis till att båda två drunknar. Grodans bevekelsegrunder, såsom de får förstås, är en primitiv vilja att vara snäll, sammanvävd med en lika verklighetsfrämmande som försåtlig tanke att alla varelser handlar i enlighet med sina intressen, det vill säga rationellt. 

Denna uppfattning är dock uppenbart felaktig, och det krävs ingen spegel för att inse detta. Därför kan den som handlar irrationellt förlåtas, men för den som utgår ifrån att alla handlar rationellt finns inte samma nåd i beredskap. 

Avslutningsvis vill jag inskärpa att grodan inte heller får några poäng för att han försökte vara "snäll." Naivitet och att alltid tro det bästa om andra är inte snällhet. Det bär snällhetens kläder, men är bakom fasaden en rå form av självförhärligande; ett överhetens knep för att markera hur långt man står över de, som inte har råd att leva en lögn. Skorpionens stick är därför ett väl avvägt straff, för den som framhärdar i att verkligheten är bättre än den är.

/

Precis som alla uppdiktade berättelser kan en fabel inte bevisa någonting, för det den beskriver har aldrig hänt. Vad den däremot kan göra, är att åskådliggöra sanningar som ligger fördolda. Skorpionen och grodan är fullt på det klara med detta, och dess andemening är således att göra det väldigt svåra och väldigt ogreppbara konkret och tydligt. Den lyckas därvid bättre än någon annan fabel jag läst, och lyfter sig tydligt över alla andra fabler som någonsin skrivits.

Den som läst Skorpionen och grodan har ingen ursäkt.