Philosophie der Erlösung: Metafysik, punkt 21–27

 21.


Däremot uppvisar etiken åtskilliga resultat i behov av fulländning. Metafysiskt fulländad, utgör den emellertid också lösningen på de svåraste filosofiska problemen. Den låter sanningens sista slöjor falla och visar oss den äkta sammanjämkningen av frihet och nödvändighet, individens fulla autonomi och ödets rena väsen, en kunskap ur vilken en tröst, en tillförsikt och ett förtroende flyter, som inte ens självaste kristendomen eller buddhismen kan bjuda sina anhängare; ty sanningen som människan varseblir tillfredställer henne på ett helt annat vis, än den som hon måste tro på. 

  I etiken intog vi gentemot livsviljan den barskaste tänkbara inställningen. Vi dömde den och tryckte på dess panna vansinnets brännmärke. Vi ryggade tillbaka från kampen om Varat, och ställde förnekandet av viljan till liv i motsats till viljans bejakning.

  I det att vi gjorde detta, dömde vi icke obesinnat eller förivrat, utan snarare ensidigt, eftersom vi saknade den rätta överblicken. 

 Nu emellertid ligger hela det immanenta gebitet framför oss, sköljd i den kunskaps milda ljus, som vi erhöll i utforskandet av klyftan mellan den transcendentala och immanenta gebiten. Och här måste vi proklamera, att förnekandet av viljan till liv inte står i motsatsförhållande till bejakandet.

  Det sanna förhållandet av det ena till det andra kommer att uppge sig av det efterföljande.

  Vi har sett, att en enda enorm lag från början behärskat, behärskar, och kommer att behärska naturen tills dess förintelse: kraftförsvagningens lag. Naturen blir gammal. Den som pratar om en éternelle (!) jeunesse, en “evig” naturens ungdom (måtte man åtminstone uttrycka sig logiskt riktigt och kalla den “oändlig”), dömer likt den blinde om färgerna och befinner sig på kunskapens lägsta trappsteg.

  Under denna stora lags härskarmakt står allt i världen, inklusive människan. Människan är i djupaste grund vilja till död, eftersom de hennes typ konstituerande och, genom in- och utträde, henne bevarande kemiska idéerna vill döden. Men då hon endast kan uppnå döden genom försvagning, och det inte finns något verksammare medel härtill än livets viljande, så trädde medlet demoniskt före målet, livet trädde före döden, och människan visar sig som ren vilja till liv.

  I det att hon nu ensidigt och allena hänger sig åt livet, alltid hungrig och trängtande efter livet, handlar hon i naturens intresse och samtidigt i sitt eget; ty hon försvagar världsalltets kraftsumma och tillika sin typs, sin individualitet, som, varandes en särskild idé, har självtillräcklighet. Hon befinner sig på återlösningens bana, därom råder inga tvivel; men det är en lång bana, vars slut inte är i sikte. 

  Den däremot, som med samma nödvändighet med vilken de råa människor klamrar sig fast vid livet med tusen armar, måst vända sig bort från livet, den för vilken genom klar, kall kunskap målet trätt före medlet, döden före livet – handlar likaledes i naturens intresse och i sitt eget; men han försvagar verksammare såväl alltets kraftsumma som sin egen typs, och i livet njuter han hjärtefridens salighet och i döden finner han den absoluta förintelse, varefter allt i naturen längtar. Han vandrar, långtifrån återlösningens stora boulevard, på återlösningens korta gata: framför honom ligger i gyllene ljus höjden, han ser den och han kommer att nå den.

  De råa människorna når alltså, genom bejakandet av den egna livsviljan, på en dunkel och kvav väg, där trängseln är motbjudande, allt är huller om buller, i slutändan exakt samma mål som den helige, som genom förnekande av viljan gått på en ljus, endast i början törnig och brant, sedan jämn och härlig väg, där ingen trängsel, inget skri, inget vimmel stör. 

  Men den förstnämnda når endast målet efter en obestämbar tid och därvid alltid otillfredsställd, sorgfull, bekymmer- och kvalfull, medan den sistnämnda vid slutet av sin individuella livsbana lägger handen på målet och på vägen dit är fri från sorger, bekymmer och kval, och lever i djupaste själafrid och oomkullrunkeligaste munterhet. 

  Den förstnämnda släpar sig med möda vidare, alltid hämmad, viljandes det oförmögna; den sistnämnda bär änglaskaror upp, och eftersom han inte kan vända blicken från den strålande höjden och helt förlorar sig i åskådandet, så är han vid målet utan att han vet ordet av. Först tycks vägen vara en lång en, men genast är den gången. 

  Båda vill alltså detsamma, och båda når också dit de vill; skillnaden mellan de båda ligger endast i rörelsens art. Förnekandet av viljan till liv är en snabbare rörelse än bejakandet. Det är samma förhållande som mellan civilisationen och naturtillståndet, som vi kännetecknade i politiken. I civilisationen rör sig mänskligheten snabbare än i naturtillståndet: i båda formerna har den emellertid samma mål.

  Man kan också säga: tonarten går över från dur till moll, och levnadsloppets tempo ändrar sig från adagio och andante till vivace och prestissimo. 

  Han som förnekar livet, försmår enbart medlet hos honom, som bejakar det; och just precis eftersom han hittat ett bättre medel till det gemensamma målet än honom.

 Och härmed är också de klokas ställning gentemot sina medmänniskor given. Han kommer inte att skymfa dem, eller högmodigt begabba dem från sin kunskaps dunkla hörn. Han ser, att de kvalar sig med ett verktyg, som kommer att råna dem på veckor för att nå målet. Då bjuder han dem ett annat, som erfordrar en smula mer ansträngning, men som för fram till målet på ett par minuter. Förstockar de sig däremot, så skall han försöka att övertyga dem. Lyckas inte det, så skall han låta dem hållas. De känner åtminstone nu till sanningen, och den arbetar stilla i dem, ty


Magna est vis veritatis et praevalebit!


Så kommer tiden att komma, då slöjan faller också från deras ögon. 

  Likaledes kommer han inte att spärra upp ögonen, då han ser förryckta människor som bedövar sig i vansinnigt jubel. Han kommer att tänka: Pauvre humanité! sedan emellertid: för all del! Dansa, hoppa, fira och låt er firas! Utmattningen och kattjämret kommer snart att inställa sig, och sedan kommer slutet att komma också för er.

  Det är så ljust som solens sken. Skulle optimismen vara motsatsen till pessimismen? Hur torftigt och bakvänt! Världsalltets hela liv, före det att ett klokt kontemplativt förnuft gjorde entré, skulle vara ett meningslöst spel, ett farande hit och dit som hos en febersjuk? Dårskap! Får, när den kommer fram, en 5-6 pund tung hjärna sätta sig till doms över världens utvecklingsgång i en outsägligt stor tidsrymd och förkasta den? Det vore rena vansinnet!

  Vem är då optimisten? Optimist är med nödvändighet han, vars vilja ännu icke är mogen för döden. Hans tankar och maximer (hans världsåskådning) är blommor av längtan och hunger efter liv. Ges honom en bättre kunskap utifrån, så fattar den emellertid inte rot i hans ande, eller så bemäktigar de sig den, men kastar därifrån alltid ut så kallade kalla blixtar i hjärtat, eftersom det är förstockat och hårt – vad skall han göra? Låt gå! Också hans timmar skall komma, ty ett enda mål har alla människor, har allt i naturen.

  Och vem är en pessimist? Vem måste vara det? Han som är mogen för döden. Han kan lika lite älska livet, som den andra kan vända sig från det. Han kommer, såvida han inte förstår, att han kommer att leva vidare i sina barn, varigenom fortplantningen förlorar sin gruvliga karaktär, likt Humboldt förskräckt rygga tillbaka från att köpa några minuters vällust med kvalen som ett främmande väsen måste lida i kanske 80 år, och han kommer med rätta att betrakta barnafödsel som en förbrytelse.

  Så låt era vapen sjunka och strid icke mer; ty eder kamp har föranletts av ett missförstånd: ni vill båda detsamma.

  

22.


Vi har nu kvar uppgiften att precisera den immanenta filosofins ställning gentemot självmördaren. 

  Hur lätt flyger inte stenen ur handen och träffar självmördarens grav, och hur svår var inte däremot den stackars människas kamp, som bäddat sig så väl. Först kastade han på avstånd en ängslig blick på döden och vända sig förfärat bort; sedan vandrade han tvekande omkring henne i vida kretsar; men med varje dag kom de närmre och närmre och till slut slog han de trötta armarna runt dödens hals och blickade henne i ögonen: och där var frid, söt frid. 

  Den som inte längre förmår bära livets börda, han må kasta den av sig. Han som inte längre kan härda ut i världens karnevalssal, eller, som Jean Paul säger, i världens stora tjänstekammare, han må träda, ur den “alltid öppna” dörren, ut i den stilla natten.

  Väl vänder sig den immanenta filosofin med sin etik också till de livströtta, och söker medelst övertalningens vänliga ord att föra dem tillbaka, bjuder dem, att upptända sig vid världens gång och genom rent osjälviskt handlande för andra att snabba på den –; men om också detta motiv inte förslår, om det är otillräckligt för den förevarande karaktären, då drar den immanenta filosofin sig stilla tillbaka och böjer sig inför världsförloppet, som gjort denna bestämda individs död nödvändig och därför med nödvändighet måste utsläcka det; ty ta det mest obetydliga av väsen ur världen, och världsförloppet kommer att bli ett annat, än om den förblivit kvar.

  Den immanenta filosofin får inte döma; den kan inte det. Den anmodar icke självmord; men tjänandes sanningen allena, är den tvungen att förstöra motmotiv av fruktansvärd tyngd. Ty vad säger diktarna?


Who would fardels bear

To grunt and sweat under a weary life,

But that the dread of something after death –

the undiscover’d country, from whose bourn

No traveller returns – puzzles the will

And makes us rather bear those ills we have

Than fly to others that we know not of? 


– Shakespeare


Detta oupptäckta land, vars förmenta mysterier öppnar de händer som redan fast klamrat sig runt dolken – detta land med sina skräckbilder har den immanenta filosofin varit tvungen att fullständigt förinta. Det var en gång en transcendental gebit – den är icke mer. Den livströtte, som ställer sig frågan: Vara eller Icke-Vara? skall tömma grunderna fritt ur denna världen (men ur hela världen: han skall också ta hänsyn till sina fördystrade bröder, som han kan hjälpa, inte i det, att han makar skor för dem eller planterar kål åt dem, utan i det att han hjälper dem nå en bättre ställning) – bortom världen är varken en fridens ort eller en kvalens ort, utan endast ingenting. Han som beträder den, har varken vila eller rörelse, han är tillståndslös som i sömnen, bara med den stora skillnaden att också det, som är tillståndslöst i sömnen, inte längre existerar: viljan är fullkomligt förintad.

  Detta kan bli ett nytt motmotiv eller ett nytt motiv: denna sanningen kan driva den ena tillbaka till bejakandet av viljan, och med stor makt dra den andre in i döden. Sanningen får emellertid aldrig förnekas. Och om hitintills föreställningen om ett individuellt fortlevande efter döden, i ett helvete eller ett himmelrike, avhållit många från döden, så måste den immanenta filosofin föra åtskilliga av dessa in i döden – så skall det hädanefter vara, likt det som var härförinnan skulle vara, ty varje motiv, som träder in i världen, framträder och verkar med nödvändighet.


23.


I staten är förbrytaren fredlös och detta med all rätt; ty staten är den med nödvändighet framträdande form i mänsklighetens liv, i vilken kraftförsvagningens stora lag uppenbarar sig som lidandes lag, och i vilken människan kan återlösas snabbt. Världsalltets rörelse helgar den och dess grundlagar. Den tvingar människan till legala handlingar, och den som skadar grundlagarna, upprättar bommar mellan sig själv och sina medmänniskor, som kommer att bestå intill döden. “Han har stulit,” “han har mördat”: det är osynliga kedjor med vilka förbrytaren begravs. 

   Men i staten finns det en fri och vacker ståndpunkt, som sluter trogna armar runt förbrytaren, som lägger trogna händer på hans pannas brännmärke och förborgar det: det är den rena religionens ståndpunkt.

  Då Kristus skulle döma äktenskapsbryterskan, sade han åt åklagarna att den som var utan synd skulle kasta första stenen, och då han hängde på korset mellan två mördare, lovade han den ena himmelriket, en ort där, enligt hans egen löfte, endast de goda skulle husera. 

  Den immanenta filosofin bibehåller denna ståndpunkt i metafysiken.

  Om man bortser från förbrytaren som bryter i nöd och enbart ser till de, vilka, trängda av sina demoner, trots alla motmotiv skadar lagen, så måste man bekänna, att de handlar med samma nödvändighet, med vilken en god vilja utför verk av människokärlek och rättfärdighet. 

  Förbrytaren, precis som den helige, hjälper enbart till att gestalta ett nödvändigt världsförlopp, som i sig inte är moraliskt. Båda tjänar helheten. Detta är det första skälet, som påkallar mildhet.

  Därutöver är förbrytaren, genom sin viljas häftighet, sina begärs osalighet, inte endast skild från friden, som är högre än alla förnuft, utan han vältrar sig också i kval som är större än helvetets, eller för den delen följderna av den lagenliga brännmärkningen. “Narrens straff är hans narrhet.” 

  Skulle den immanenta filosofin stöta sådana vilda, olyckliga hjärtan från sig? Hur måste man icke förakta den, om den gjorde så! Den lägger dessa hjärtan vid sitt bröst, och har bara tröstens och kärlekens ord för desamma. 


24.


Vi vänder oss mot ödet.

  Ödet är, som vi vet, den ur världsalltets alla individers verksamhet sig kontinuerligt skapande världsomfattande rörelsen. Det är en makt, mot vilken enskilda inte har något att sätta emot, eftersom den inbegriper sig alla enskildas bestämda verksamhet, jämte alla andra individers. Så framställer sig ödet för oss ur högsta ståndpunkt betraktad. Det är det allmänna, världsödet.

  Från en viss bestämd människas ståndpunkt däremot, så ändrar sig vyn. Här är det individuella ödet (individuella livsloppet) och det visar sig som en produkt av två likvärdiga faktorer: den bestämda individens demoner och Geist, och slumpen (summan av alla individers verksamhet). Eller, som vi fann i fysiken: individen har bara en halv självhärlighet, eftersom han tvingar och blir tvingad genom slumpen, som inför honom är en främmande, från honom totalt oavhängig makt.

  Individens inskränkta, halva oavhängighet är ett faktum, vilken inte kan runkas omkull. Till och med utifrån den högsta ståndpunkt, vilken vi nu intar, ser vi individen precis så som vi uppfattade honom i fysiken. I världen, man forske var och hur man vill, kommer man alltid endast att finna individuella och halvt självständiga viljor. 

  Härur följer emellertid också att alla läror, vilka flyttar individen från denna mittenställning mellan de två motpolerna självständighet och total avhängighet är falska, och i synnerhet de som placerar individen i en av de förutnämnda polerna. 

  Vi finner oss på detta vis än en gång förda framför panteismen och den esoteriska buddhismen. 

  Enligt panteismen är individen ingenting, en fattig marionett, blott ett verktyg i handen på en i världen fördold enkel enhet. Härur visar sig, att ingen individs gärning är hans gärning, utan snarare en gudomlig, i honom virkad gärning, och att han inte har så mycket som skuggan av ansvar för sina gärningar.

  Panteismen är en storartad lära, i vilken sanningen uppenbara sig till hälften. Det finns en makt, som inte behärskas av individen och i vars hand individen vilar; men denna makt, slumpen, är inskränkt genom individen, är i sig en halv makt. 

  Enligt Buddhas stora karmalära, som än så länge dessvärre är så gott som obekant i västerlandet (man uppehåller sig vanligen vid bjäfset, utväxterna av den yppiga orientaliska fantasin, och missar den dyrbara kärnan), är däremot individen allt. Det individuella ödet är uteslutande individens verk. Karma alone controls destiny.

  Vad en människor gör och vad som vederfaras honom, vare det lycka eller olycka, allt flyter ur hans väsen, ur dess förtjänst och skuld (merit and demerit). 

  I Buddhas lära danar människan innersta väsen det, som vi kallar ödet, ur sig själv. Går jag på gatan och träffar en kula mig, som var avsedd för en annan, så har mitt allsmäktiga väsen fört kulan in i hjärtat på mig. Slutar sig alla utvägar för mig, så att jag förtvivlad måste hemfalla åt döden, så har inte en främmande makt, utan jag själv förskjutit och ställt kulisserna, att jag inte kan kvarbli i livet. Kastar en sjukdom mig på en kvalfull sjukbädd, så har jag gjort allt, som sjukdomen måste föra med sig, verksamt på detta bestämda vis genom min fullständigt individuella självtillräcklighet. Blir jag rik, ansedd, en härskare över miljoner, så har jag ur mig själv kanaliserat världen så, att jag kunde inta denna bestämda ställning. Kort sagt är allt, också det, som vi med rätta tillskriver en främmande makt i form av slumpen, uteslutande mitt verk, ett utflöde ur mitt allsmäktiga väsen, som bara står under tvånget av sina bestämda natur, d.v.s alla dess dåliga och goda gärningar i tidigare livslopp. Och vad individen i sin nuvarande levnadslopp gör, bildar, i förening med resterna av de obelönade och ostraffade dåden i tidigare livsförlopp, ett nytt levnadslopp bestämda väsen, som ur sig själv sammanställer, grupperar och gör verksamt allt det, som vi skulle kalla slumpen.

  Karmaläran är en storartad, djup lära, som panteismen, och i den förstnämnda som den sistnämnda, uppenbara sig sanningen till hälften. Individen har en reell makt, som slumpen icke behärskar; men denna makt är inskränkt genom slumpen, är en halv makt.

  Buddhismen utöver på den tänkande människan en ojämförligt större trolldom än panteismen, fastän den varken mer eller mindre än panteismen stöter sig med erfarenheten och förfalskar sanningen; ty medan en i världen förborgad allsmäktig enhet alltid lämnar vårt hjärta kallt och alltid förblir det främmande, står buddhismen endast och allena på individualiteten, det verkliga äkta, det enda vissa för oss, det oss omedelbart givna och intimt bekanta. 

  Sedan är det ofta raktigenom sinnesförvirrande, när man i någon betydelsefull händelse ser, hur det yttre grupperar sig, hur kulisserna plötsligt öppnar eller sluter sig, när tiden för det inre har kommit. I sådana stunder blir man anhängare till den härlige, geniale konungasonen och ropar: ja, han har rätt, individen skapar helt själv sitt ödet.

  Jag upprepar emellertid: den halva autonomin är ett faktum på immanent gebit, som inte kan runkas omkull. 

  Däremot kan den fulländas till individens fulla självtillräcklighet, om man lägger det förgångna transcendentala gebitet invid det immanenta. 

  

25.


Allt, som är, var i den enkla förvärdsliga enheten. Allt som är har följdriktigt, bildligt talat, tagit del i Guds beslut att icke vara, har fattat beslutet i honom, att träda in i Icke-Varat. Det retarderande momentet, Guds väsen, gjorde det omedelbara utförandet av beslutet omöjligt. Världen var tvungen att uppstå, processen, i vilken det retarderande momentet gradvis upphävs. Denna process, det allmänna världsödet, bestämde den gudomliga visheten (vi talar alltjämt bara bildligt), och i den allt som är, sina individuella levnadsförlopp

  Nu har Buddha rätt: allt, som träffar mig, alla slumpens slag och välgärningar, är mitt verk: jag har velat det. Men inte i världen inducerade jag det först med allsmäktig, omätlig kraft, utan före världen, i den enkla enheten har jag bestämt vad som ska träffa mig.

  Nu har också panteismen rätt: världsödet är ett enhetligt, är hela världens rörelse mot ett mål: men ingen enkel enhet i världen utför det, i det att den genom skenindivider verkar än i den ena och än i den andra riktningen, utan en enkel enhet före bestämde hela processen, och i världen utför reella individer bara den. 

  Nu har också Plato rätt (De Rep. X), som låter varje människa före inträdet i livet välja sitt öde, men hon väljer det inte omedelbart före födseln, utan före världen överhuvudtaget. På transcendental gebit, då det immanenta ännu inte existerade, har hon bestämt sin lott. 

  Slutligen förenar sig nu friheten med nödvändigheten. Världen är en förvärldslig enhets fria gärning; i världen härskar emellertid enbart nödvändigheten, eftersom målet annars aldrig hade kunnat uppnås. Allt griper med nödvändighet in i vartannat, allt konspirerar mot ett enda mål. 

  Och individens varje handling (inte endast människans, utan alla idéers i världen) är samtidigt fri och nödvändig: fri, eftersom individen före världen i en fri enhet beslöt den, nödvändig, emedan beslutet i världen förverkligas och blir till dåd.


26.



Det måste vara en riktig princip, ur vilken så mödolöst, otvunget och klart lösningen på de allra största filosofiska problemen uppger sig, vilka alla tiders mest geniala män tröstlöst låtit sjunka till marken, efter det att de uttömt sin tänkarkraft på dem. Då Kant trodde sig ha fångat sammanjämkningen mellan frihet och nödvändighet genom åtskillnaden mellan en empirisk och intelligibel karaktär, kunde han inte hindra sig från att bemärka:


"Den här framförda upplösningen på svårigheterna har emellertid, kommer man att säga, dock mycket svårt i sig och är knappast mottaglig för en ljus framställning. Är emellertid då någon annan, som man har försökt eller må försöka, lättare och begripligare?"


Alla var tvungna att irra, eftersom de inte visste att skaffa en rent immanent och rent trancendental gebit. Panteisterna var tvungna att irra, eftersom de förde tillbaka den faktiskt förhandenvarande enhetliga världsrörelsen till en enhet i världen; Buddha var tvungen att irra, eftersom han från den faktiskt i individen förhandenvarande känslan av fullt ansvar för sina dåd falskeligen slöt sig till en full självtillräcklighet hos individen i världen; Kant var tvungen att irra, eftersom han på rent immanent gebit i ett grepp ville omsluta både frihet och nödvändighet.

  Vi däremot, lade panteismens enkla enhet på ett förgånget transcendentalt gebit och förklarade den enhetliga världsrörelsen ur denna förvärldsliga enkla enhets dåd; vi förenade individens halva autonomi och den från individen totalt oavhängiga slumpens makt i världen på transcendentalt gebit i ett enhetligt beslut från Gud att överträda i Icke-Varat och i det enhetliga valet av medel att utföra beslutet. Slutligen förenade vi frihet och nödvändighet inte i världen, där det inte finns någon plats för frihet, utan i den klyftas mitt, som delade det med vårt förnuft återställda transcendentala gebitet från det immanenta. 

  Det undergångna transcendentala gebitet har vi inte skojat oss fram till med sofismer. Att det varit och inte längre är, det har vi med logisk stränghet i analytiken bevisat

  Och nu må man överväga den tröst, den orubbliga tillförsikt, det saliga förtroende, som måste flyta ur den metafysiskt begrundade autonomin hos individen. Allt, som träffar människan: nöd, elände, bekymmer, sorg, sjukdom, skam, förakt, förtvivlan, kort sagt, livets alla höstdagar, tillfogar inte en outgrundlig försyn henne, som eftersträvar hennes bästa på något obegripligt och outforskat vis, utan hon genomlider allt detta, eftersom hon före världen valde allt detta som bästa medel till målet. Alla ödets slag, som träffar henne, har hon valt, eftersom hon bara genom dem kan bli återlöst. Hennes väsen (Geist och demon) och slumpen för henne genom smärta och vällust, genom fröjd och sorg, genom lycka och olycka, genom liv och död, alltid trogen återlösningen, som hon strävar efter.

  Nu är också fiendekärleken möjlig för henne, liksom för panteisterna, buddhisterna och de kristna; ty personen går före gärningen, gärningen som enbart kunde framträda utifrån slumpens hand, eftersom den lidande före världen ville sina lidanden. 

  Så förlänar metafysiken min etik den högsta och sista saligheten.

 

 27.


Människan har den naturliga böjelsen, att personifiera ödet och att uppfatta den absoluta intigheten, som stirrar mot henne ur varje grav, mystiskt som en plats av evig frid, som City of Peace, som Nirvana: som nya Jerusalem.


Och [Gud] skall avtorka alla tårar från deras ögon. Och döden skall icke mer vara till, och ingen sorg eller klagan eller smärta skall vara mer; ty det som förr var är nu förgånget. (Johannes Uppenbarelsebok, 21:4).


Det går icke att förneka att föreställningen om en personlig och kärleksfull Gudomlig Fader griper människans hjärta, “denna trotsiga och förstockade sak”, djupare än det abstrakta ödet, och att föreställningen om ett himmelrike, där behovslösa, transformerade individer saligt vilar i evig kontemplation, väcker mäktigare längtan än det absolut intigheten. Den immanenta filosofin är också här mild och godmodig. Huvudsaken förblir att människan övervunnit världen genom vetandet. Om hon lämnar det bekanta ödet såsom det är, eller om hon åter ger det dragen av en trogen fader; om hon låter det upptäckta världsmålet bestå som absolut intighet, eller om hon omvandlar det till en ljusgenomträngd eviga fridens trädgård –: det är helt och hållet en bisak. Vem skulle vilja avbryta fantasins oskyldiga och harmlösa spel? 


Ein Wahn, der mich beglückt,

Ist eine Wahrheit wert, der mich zu Boden drückt. 


(Christoph Martin Wieland)


Den kloke emellertid, blickar stadigt och fröjderikt den absoluta intigheten i vitögat.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Aftonrodnad mitt på dagen

Fabelfredag valspecial: Skorpionen och grodan

Novell: Av samma skrot och korn (2014)