Contra Femjur Lund angående ett inkluderande juristprogram
TW: transfrågor
Feministiska juriststudenter i Lund är en ideell förening som arbetar mot juridiska fakulteten vid Lunds universitet. Medlemskåren består primärt av kvinnliga juriststudenter, men jag vill minnas att det sitter en kille i styrelsen eller något sånt.
 |
| På bild: sällsynt demaskering av en av Femjurs manliga medlemmar |
På föreningens hemsida sammanfattas målsättningen i fyra enkla punkter. Föreningen skall
1. Verka för att främja normkritik och ett intersektionellt genusperspektiv på juristprogrammet vid Lunds universitet.
2. Verka för att främja ett inkluderande studieklimat på juristprogrammet
3. Fortbilda medlemmarna i feminism
4. Utgöra ett diskussionsforum för feministiska frågor
Punkt 1 och 3-4 är inte anmärkningsvärda, men punkt 2 roar mig, mest på grund av att begreppet “inkluderande studieklimat” är lite nyspråkigt. Jag vet såklart inte hur de breda folklagren uppfattar “inkluderande studieklimat”, men för min del innebär det ett undervisningssammanhang där var och en känner sig trygg att säga sin åsikt, och där stämningen i klassen präglas av harmoni och samarbetsvilja. Någonting säger mig att Femjurs definition skiljer sig från min. Under fliken “Historia” på hemsidan:
“Många studenter har otaliga gånger bevittnat och upplevt en utbredd okunskap och inkompetens hos såväl föreläsare som studenter vad gäller ämnen som transfobi, homofobi, rasism, sexism, funkofobi och klasshat. Det kan handla om kränkande kommentarer som lämnas oemotsagda under föreläsningar, [---] Ingen ska behöva känna sig exkluderad i våra klassrum och det är upp till oss alla att utmana och dekonstruera skadliga normer både inom och utanför Juridiska fakultetens väggar.”
Femjur lägger inte fram några konkreta förslag för hur deras mål skall uppnås, vilket gör det i princip omöjligt att fastslå exakt vad föreningen vill. Oklarheten är ett sätt att kväva kritik i lindan; allt en potentiell motståndare argumenterar emot kan avfärdas med “jamen det vill vi ju faktiskt inte”. Ibland är det säkert sant, men det är samtidigt bekvämt att gömma sig bakom tvetydighet. Överlag är jag inte imponerad av politiska rörelser som vägrar att tydliggöra vilka premisser de utgår ifrån eller vilka policys de faktiskt förespråkar.
Saken kompliceras ytterligare av att Femjurs målpunkter vid en ytlig granskning låter behjärtansvärda. Kombinationen av dessa två faktorer gör det svårt att motsätta sig Femjur. Det är klart att studenter från minoritetsgrupper inte bör utsättas för förolämpningar och trakasserier. Jag tycker i alla fall det; är jag feminist nu?
Huvudtricket Femjur gör bruk av är att överanvända ord i stil med “kränkande kommentarer”. Någon sekunds eftertanke ger vid handen att vad som är “kränkande” är såväl subjektivt som tämligen vagt. Ytterligare en sekunds hjärnverksamhet avslöjar att Femjur har oerhörda mängder social makt att vinna just genom att utvidga begreppet kränkande. Lägger jag ihop dessa två tankar, så blir resultatet en stark misstanke att det Femjur egentligen menar med “inkluderande studieklimat” är “studieklimat där Femjur & Co har kontroll över vilka uttalanden som är kränkande och som resulterar i social död eller disciplinära åtgärder”.
Kanske anmärker du här, att ett inkluderande studieklimat måste innehålla vissa grundregler kring vilka uttalanden som är kränkande och resulterar i social död/disciplinåtgärd. Det är sant. Innan vi går vidare borde vi därför klargöra exakt vad som är mitt ideal. Vi skall försöka göra detta bättre än Femjur, d.v.s ge våra motståndare en vision som är så pass konkret att det går att invända mot och angripa.
Först och främst - universitetens (och i förlängningen alla läroplatser, men absolut universitetens) främsta uppgift är att främja sanning och kunskap. Detta är grundpremissen; närmandet till sanning är universitetens raison d’etre. Sanningens sak kräver i sin tur högt i tak; klassrummen måste vara arenor där uppfattningar och idéer kan kämpa mot varandra för att mäta styrka, ty en fri och öppen debatt är det bästa sättet att gallra bort felaktigheter.
Samtidigt, kräver bortgallrandet just att alla meningsinriktningar får yttras utan alltför allvarliga sociala konsekvenser, Annars riskerar svaga argument att få fäste, enbart för att människor är rädda för att utsättas för utfrysning eller andra sociala ingripanden om de säger emot. Det finns många exempel på det fenomenet; se t.ex invandringsdebatten pre-2015. Frihet från sociala straff är därför viktigt, och neutralitet är påkallat i utfärdandet av sanktioner för oacceptabelt beteende (trakasserier, rena förolämpningar, et cetera).
Det är mitt ideal. Var går då skiljelinjen mellan mig och Femjur? Återigen från fliken “Historia”:
“Vi vill vidare utmana bilden av juridiken som någonting objektivt. Vi är människor och jurister är definitivt inget undantag.”
Femjur och den intellektuella strömning föreningen representerar, har ett kantigt förhållande till det objektivitetsideal som genomsyrar den traditionellt lagda juristutbildningen. Objektivitet i ett patriarkalt samhälle innebär ju objektivitet sett ur den vita heterosexuella mannens hegemoniska synpunkt, och detta kan givetvis inte accepteras. I ett patriarkat finns alltså objektivitet ytterst inte; därför måste patriarkatet avskaffas för att vi skall kunna skapa Den Nya Post-Patriarkala Människan och därigenom uppnå någonting som liknar äkta objektivitet.
Men försöket att upprätta objektivitet genom att angripa objektivitet innebär samtidigt att Femjur, då föreningen befinner sig i stadiet före “postpatriarkat” (vilket den f.ö alltid kommer att göra, men det är en diskussion för en annan dag) hamnar i en besvärlig situation. Obekväma och avvikande åsikter om exempelvis förhållandet mellan män och kvinnor, transpersoner, o.s.v. utgör ett hot mot den världsåskådningsomläggning och likriktning, som är en förutsättning för att avskaffa patriarkatet. Dessutom är sådana åsikter ofta kränkande (i ordets vidaste bemärkelse) för de marginaliserade grupper Femjur ömmar allra starkast för.
Det står således klart att Femjurs kamp för en radikalfeministisk Endsieg står i bjärt kontrast till mitt öppenhetsideal. Jag vill frigöra, medan Femjur vill inskränka. Femjurs avsikt, detta betvivlar jag inte, är ett mer inkluderande universitet och en “jämställd” värld. Men ökad mänsklig kunskap är nyttomaximeringens moder, och jag accepterar inte några uppoffringar i det hänseende. Ergo, strävan efter sanningen > strävan efter det post-patriarkala samhället.
Icke desto mindre har den rörelse Femjur tillhör vunnit stora framgångar på andra arenor i samhället, och även i andra delar av universitetet. Det är därför värdefullt att dissekera föreningen för att utröna dess riktiga anatomi. Kan vi möjligen hitta något ytterligare som illuminerar Femjurs vision för ett inkluderande juristprogram? Svaret är ja.
2016/17 tog Femjur nämligen på sig sina allra tjockaste genusglasögon, och genomförde en förvånansvärt omfattande granskning av T3 (Termin tre på juristprogrammet). T3 är förenklat en blandning mellan ungefär 66% mjukare familjejuridik alá arvsrätt och familjerätt, och 33% hårdjuridik av typen bolagsrätt och konkurrensrätt. Resterande 1% består av ett halvhjärtat jämställdhetsseminarium, som hela klassen hoppar över. Detta skiljer sig markant från de övriga seminariumen, som bara halva klassen hoppar över.
I alla fall. Granskningsrapporten finns att läsa här, och innan vi sätter tänderna i den tänkte jag ge Femjur två komplimanger.
1. Mängden data i rapporten är mycket omfattande, och insamlingen krävde nog sin beskärda del arbete. Även om jag inte håller med om de ståndpunkter som framförs eller ens inriktningen av datainsamlingen (har man så mycket fritid och nyfikenhet kan man få reda på mycket roligare saker än det Femjur tagit reda på) uppskattar jag ändå ett väl genomfört arbete, i synnerhet som jag själv genomfört liknande projekt och vet hur jobbigt det är. Fakta är alltid bra, och kudos till granskningsutskottet för att de orkade.
2. På tal om det - granskningsutskottet. Rapporten är författad av Femjurs granskningsutskott. Granskningsutskottet är oironiskt ett coolt namn. Jag är lite pretentiös och historieintresserad, så hade jag själv fått namnge sektionen hade jag nog gått all-in och döpt det till något ännu mer diktatoriskt, i stil med “Rannsakningsavdelningen” eller “Särskilda Skärskådningsgruppen”. Men det lite mjukare och kvinnligare granskningsutskottet fungerar också.
Rapporten i sig är cirka 60 sidor lång (varav 30 sidor är rapportresultat och 30 är bilagor), och jag har inga ambitioner att dekonstruera hela alltet. Det som följer är därför ett axplock i rapportens avslutande del.
Inledningsvis är den dubbla negationen i meningen inte särskilt lyckad. Enligt sin ordalydelse säger den nu att det finns en brist på avsaknad, d.v.s att det inte saknas tillräckligt mycket transfrågor, d.v.s att det finns för mycket transfrågor. Man ska inte mobba för språkliga misstag, jag begår själv många, men dubbelnegationsmissar är samtidigt bland de mer underhållande språkmisstagen, förmodligen för att de begås när människor försöker låta smarta.
Nåväl. Avsaknaden av transfrågor är alltså ett problem. Jag kan bara tolka detta som att GU menar att transpersoner och transfrågor inte är tillräckligt representerade i kurslitteraturen/seminarierna.
Innan vi går vidare, så väldigt kort om transsexuella: transsexuella lider av en sjukdom vid namn könsdysfori, vars grundproblematik är att den egna upplevda könsidentiteten inte överensstämmer med det kön individen faktiskt har. Transpersoner begår självmord oftare än befolkningen i genomsnitt, och det finns ingen anledning att betvivla att de lider av att ha en sådan ovanlig och missförstådd åkomma. Självklart förtjänar de det övriga samhällets hjälp och stöd.
Men. Med dessa självklarheter fastslagna, konstaterar jag att transsexuella enligt Socialstyrelsens senaste statistik utgör försvinnande 0.04% av befolkningen. Det är alltså ungefär 3500 personer, i hela Sverige, som är diagnostiserade med könsdysfori. Det finns ett mörkertal, men det är förmodligen inte enormt. Transfrågor, hur viktiga de än kan vara för de inblandade, måste därför av naturliga skäl hamna i skymundan, precis som frågor som bara direkt påverkar 3500 personer brukar göra.
GU:s krav på representation av transfrågor blir mot denna bakgrund fånigt och nästan lite suspekt. Antalet namngivna karaktärer i kurslitteraturen och övningsmaterialet på juristlinjen är inte ens så stort att det går att göra exakt 0.04% av karaktärerna trans; antingen gör man transpersoner massivt överrepresenterade (typ 1-4%, d.v.s 30-100 gånger transpersoners andel av befolkningen) eller, såsom man tycks ha gjort, helt enkelt rationaliserar man bort denna utomordentligt perifera samhällsgrupp.
Känner du förresten till Situs Inversus? Det är en ovanlig medfödd åkomma, som gör att hjärtat (och övriga organ) sitter på höger sida av kroppen istället för vänster. 0.01% av befolkningen är drabbad, och jag undrar tyst varför ingen kämpar för att denna extremt marginaliserade grupp inte är mer representerad i studielitteraturen.
Förmodligen haussar GU och Femjur transfrågor i syfte att fullfölja någon diffus queerfeministisk plan att ifrågasätta den binära könsuppdelningen eller något, men att på allvar kräva mer än en helt kort konversation om transfrågor (till och med en helt kort konversation är mycket, det är mer än Situs Inversus-personer någonsin kommer att få annat än på läkarlinjen) tyder på bristande sinne för proportioner och en väl tilltagen förmätenhet.
Detta rör mig inte i ryggen. Det är intressant fakta som kan användas för att tolka verkligheten i övrigt, men könsfördelningen i min klass gör mig varken till eller från. Förmodligen hade jag mått lika bra i en klass med 80% kvinnor, eller 30%. Om det var 99% kvinnor och 1% män hade det kanske känts lite konstigt (samma sak omvänt), men det är extrema exempel. Könsfördelningen är som huvudregel ointressant, såväl i linjen som i kurslitteraturen som i övningsuppgifterna.
Granskningsutskottet håller inte med, och räknar i sin rapport med berömvärd nit samtliga namngivna karaktärers kön eller avsaknad därav i övningsmaterialet.
“Av totalt 19 författare är 14 stycken män medan bara 5 är kvinnor. [---] Överlag tycks fakultetens egenproducerade material hålla en hög standard vad gäller jämn könsfördelning bland exempelaktörer [...] Civilrättskursen har å ena sidan ett mindre antal icke-binära, eller anonymiserade, exempelaktörer i jämförelse med Associations- och konkurrensrättskursen. Å andra sidan verkar det vanligt att anonymiserade karaktärer vid undervisningstillfällena ges ett manligt pronomen och därmed förlorar sin könsneutrala karaktär.“
GU:s besatthet av kvinnlig representation är inte lika aggressivt arrogant som besattheten vid Situs Inversus-personer, men visar samtidigt på en enkelspårighet som är typisk för radikalfeministiska rörelser. Det är pikant att GU inte en enda gången i hela rapporten nämner männens underrepresentation på linjen; könsfördelningen på övningsmaterialet (där kvinnor typ, kanske, förekommer lite mindre, och man använder han som default-pronomen, precis som språkråden sade man skulle göra för tio år sedan) har med andra ord högre prioritet än den verkliga könsfördelningen på linjen!
Det är nästan som att Femjur är en ytterkantsgrupp vars främsta mål inte är att uppnå äkta jämställdhet, utan att gynna kvinnor? Men så vet vi att det inte kan vara, för avskaffandet av patriarkatet kommer definitivt att vara bra för män på något sätt, toxic masculinity, manlig sårbarhet, någonting någonting, fullt känslomässigt spektrum, ???, profit.
“I den sociala studiemiljön förkommer (sic) oacceptabla kränkningar av studenter, såsom
förlöjligande och osynliggörande, samtidigt som många anser utbildningen vara hetsig och till vissa delar elitistisk eller på andra sätt destruktiv. Studenterna saknar till stor del uppmuntran och verktyg för kritiskt tänkande och intersektionell analys.”
Inledningsvis instämmer jag i att juristprogrammet är en smula elitistiskt. Detta gäller dock såväl den vulgärborgerliga majoriteten som den vänstersmittade minoriteten Femjur härstammar från. Skillnaden är i kraven på medlemskap i gruppen; för vulgärborgarna är det att ha gått på fina friskolor, att ha snygga kläder (och gärna vara snygg) samt att ge ifrån sig de rätta signalerna; för vänsterfolket är det istället korrekta och “woke” åsikter som är det viktigaste. Eleverna som kritiserar elitismen, och som uppenbarligen är vänster, kastar följaktligen en stor fet sten genom ett synnerligen tunt glashus.
Hetsen har jag personligen inte märkt av, men det är troligtvis för att jag tycker väldigt mycket om juridik och har lätt för att plöja kurslitteratur. Annars hade säkerligen också jag känt av en viss osäkerhet.
Men allvarligt talat, det är juristprogrammet på Lunds universitet vi pratar om. Att bli jur. stud. i Lund och sedan klaga på att stämningen är elitistisk och hetsig, det är lite som att gå in på ett sunkigt kebabhak och sedan klaga på att pommesen är flottiga. Det ligger i sakens natur, och det kan väl knappast ha undgått någon. Även om jag personligen inte har något övers för snobberi eller renhetshets, är det samtidigt inte någonting som genuint borde störa en. När man är bland vargarna får man helt enkelt lov att resa nacken mot himmelen och yla. Alternativt kan man köra sitt eget race och irritera 90% av klassen istället, det är min strategi och har hitintills fungerat utmärkt.
Inlägget ovan är långt och i stora delar negativt inställt mot Femjur. Det är därför på plats att ödmjuka mig, och att tala lite allmänt väl om den feministiska rörelsen och dess medlemmar.
Jag har inget emot feminister. Kvinnliga radikalfeminister (inte manliga, de är nästan undantagslöst pinsamt undergivna och mesiga) tycker jag tvärtom ofta är stimulerande sällskap, när jag väl lyckas hitta en som inte omedelbart förkastar mig för att upprätthålla sin renhet. De har påfallande ofta fel naturligtvis, men när de väl har rätt, bidrar de ofta med unik insikt kring hur män och kvinnor tillsammans kan skapa ett samhälle som får båda könen att må så bra de kan.
Att ta del av andra människors åsikter är i grunden någonting bra, och sker det under ordnade former får det oftast även infekterade konflikter att kyla ner. Även om jag ofta blir provocerad av feministiska åsikter, hindrar det inte att det är nyttigt att ta del av dem.
Jag vill att intellektuell öppenhet ska prägla såväl samhället som de högre utbildningarna. Även om många på universitetet (och särskilt på juristlinjen) främst är ute efter att spendera sin studietid med att kröka och ligga, tror jag samtidigt att det finns en del som har ambitioner att avsluta sin utbildning lite klokare än då de började. Den som har en sådan målsättning, måste förstå att dialog - även med de mest hatade av meningsmotståndare - är en nödvändighet. Hade den nyfeministiska rörelsen kunnat släppa sitt behov av social kontroll och fokuserat på en mer försiktig, reformerande strategi, tror jag att den hade vunnit betydligt bredare acceptans, och därutöver sluppit konstant backlash.
Men försöket att upprätta objektivitet genom att angripa objektivitet innebär samtidigt att Femjur, då föreningen befinner sig i stadiet före “postpatriarkat” (vilket den f.ö alltid kommer att göra, men det är en diskussion för en annan dag) hamnar i en besvärlig situation. Obekväma och avvikande åsikter om exempelvis förhållandet mellan män och kvinnor, transpersoner, o.s.v. utgör ett hot mot den världsåskådningsomläggning och likriktning, som är en förutsättning för att avskaffa patriarkatet. Dessutom är sådana åsikter ofta kränkande (i ordets vidaste bemärkelse) för de marginaliserade grupper Femjur ömmar allra starkast för.
Det står således klart att Femjurs kamp för en radikalfeministisk Endsieg står i bjärt kontrast till mitt öppenhetsideal. Jag vill frigöra, medan Femjur vill inskränka. Femjurs avsikt, detta betvivlar jag inte, är ett mer inkluderande universitet och en “jämställd” värld. Men ökad mänsklig kunskap är nyttomaximeringens moder, och jag accepterar inte några uppoffringar i det hänseende. Ergo, strävan efter sanningen > strävan efter det post-patriarkala samhället.
En granskning av granskningen
Feministiska juriststudenter i Lund är ett ovanligt harmlöst feministprojekt. Juridiska fakulteten är en anrik dam med tjockt borgerligt blod, och hon skulle hellre dö än överlåta ens ett uns av äkta makt till en rödstrumpeförening. Det stora flertalet av hennes lärlingar känner inte heller någon större entusiasm inför Femjurs budskap. Till och med universitetsvänsterns (hitintills enda) försök att komma åt mig, juridiska fakultetens avgjort mest åtkomliga karaktär, misslyckades spektakulärt. Att argumentera mot Femjur är således snarare kul intellektuell övning än seriös politisk överlevnadskamp.Icke desto mindre har den rörelse Femjur tillhör vunnit stora framgångar på andra arenor i samhället, och även i andra delar av universitetet. Det är därför värdefullt att dissekera föreningen för att utröna dess riktiga anatomi. Kan vi möjligen hitta något ytterligare som illuminerar Femjurs vision för ett inkluderande juristprogram? Svaret är ja.
2016/17 tog Femjur nämligen på sig sina allra tjockaste genusglasögon, och genomförde en förvånansvärt omfattande granskning av T3 (Termin tre på juristprogrammet). T3 är förenklat en blandning mellan ungefär 66% mjukare familjejuridik alá arvsrätt och familjerätt, och 33% hårdjuridik av typen bolagsrätt och konkurrensrätt. Resterande 1% består av ett halvhjärtat jämställdhetsseminarium, som hela klassen hoppar över. Detta skiljer sig markant från de övriga seminariumen, som bara halva klassen hoppar över.
I alla fall. Granskningsrapporten finns att läsa här, och innan vi sätter tänderna i den tänkte jag ge Femjur två komplimanger.
1. Mängden data i rapporten är mycket omfattande, och insamlingen krävde nog sin beskärda del arbete. Även om jag inte håller med om de ståndpunkter som framförs eller ens inriktningen av datainsamlingen (har man så mycket fritid och nyfikenhet kan man få reda på mycket roligare saker än det Femjur tagit reda på) uppskattar jag ändå ett väl genomfört arbete, i synnerhet som jag själv genomfört liknande projekt och vet hur jobbigt det är. Fakta är alltid bra, och kudos till granskningsutskottet för att de orkade.
2. På tal om det - granskningsutskottet. Rapporten är författad av Femjurs granskningsutskott. Granskningsutskottet är oironiskt ett coolt namn. Jag är lite pretentiös och historieintresserad, så hade jag själv fått namnge sektionen hade jag nog gått all-in och döpt det till något ännu mer diktatoriskt, i stil med “Rannsakningsavdelningen” eller “Särskilda Skärskådningsgruppen”. Men det lite mjukare och kvinnligare granskningsutskottet fungerar också.
Rapporten i sig är cirka 60 sidor lång (varav 30 sidor är rapportresultat och 30 är bilagor), och jag har inga ambitioner att dekonstruera hela alltet. Det som följer är därför ett axplock i rapportens avslutande del.
Transfrågor
Granskningsutskottet (hädanefter GU) konstaterar, efter att ha gått igenom litteraturen på bl.a familjerätten, att “[b]risten på avsaknaden av transfrågor samt diskussioner om familjebegreppet ger ett starkt intryck av vad som betraktas som normalt och som huvudregel.”Inledningsvis är den dubbla negationen i meningen inte särskilt lyckad. Enligt sin ordalydelse säger den nu att det finns en brist på avsaknad, d.v.s att det inte saknas tillräckligt mycket transfrågor, d.v.s att det finns för mycket transfrågor. Man ska inte mobba för språkliga misstag, jag begår själv många, men dubbelnegationsmissar är samtidigt bland de mer underhållande språkmisstagen, förmodligen för att de begås när människor försöker låta smarta.
Nåväl. Avsaknaden av transfrågor är alltså ett problem. Jag kan bara tolka detta som att GU menar att transpersoner och transfrågor inte är tillräckligt representerade i kurslitteraturen/seminarierna.
Innan vi går vidare, så väldigt kort om transsexuella: transsexuella lider av en sjukdom vid namn könsdysfori, vars grundproblematik är att den egna upplevda könsidentiteten inte överensstämmer med det kön individen faktiskt har. Transpersoner begår självmord oftare än befolkningen i genomsnitt, och det finns ingen anledning att betvivla att de lider av att ha en sådan ovanlig och missförstådd åkomma. Självklart förtjänar de det övriga samhällets hjälp och stöd.
Men. Med dessa självklarheter fastslagna, konstaterar jag att transsexuella enligt Socialstyrelsens senaste statistik utgör försvinnande 0.04% av befolkningen. Det är alltså ungefär 3500 personer, i hela Sverige, som är diagnostiserade med könsdysfori. Det finns ett mörkertal, men det är förmodligen inte enormt. Transfrågor, hur viktiga de än kan vara för de inblandade, måste därför av naturliga skäl hamna i skymundan, precis som frågor som bara direkt påverkar 3500 personer brukar göra.
 |
Känner du förresten till Situs Inversus? Det är en ovanlig medfödd åkomma, som gör att hjärtat (och övriga organ) sitter på höger sida av kroppen istället för vänster. 0.01% av befolkningen är drabbad, och jag undrar tyst varför ingen kämpar för att denna extremt marginaliserade grupp inte är mer representerad i studielitteraturen.
Förmodligen haussar GU och Femjur transfrågor i syfte att fullfölja någon diffus queerfeministisk plan att ifrågasätta den binära könsuppdelningen eller något, men att på allvar kräva mer än en helt kort konversation om transfrågor (till och med en helt kort konversation är mycket, det är mer än Situs Inversus-personer någonsin kommer att få annat än på läkarlinjen) tyder på bristande sinne för proportioner och en väl tilltagen förmätenhet.
Könsrepresentation
I min klass på juristprogrammet var könsfördelningen vid antagningen 63% kvinnor och 37% män. Numera är det nog närmare 60-40, men män är fortfarande underrepresenterade.Detta rör mig inte i ryggen. Det är intressant fakta som kan användas för att tolka verkligheten i övrigt, men könsfördelningen i min klass gör mig varken till eller från. Förmodligen hade jag mått lika bra i en klass med 80% kvinnor, eller 30%. Om det var 99% kvinnor och 1% män hade det kanske känts lite konstigt (samma sak omvänt), men det är extrema exempel. Könsfördelningen är som huvudregel ointressant, såväl i linjen som i kurslitteraturen som i övningsuppgifterna.
Granskningsutskottet håller inte med, och räknar i sin rapport med berömvärd nit samtliga namngivna karaktärers kön eller avsaknad därav i övningsmaterialet.
“Av totalt 19 författare är 14 stycken män medan bara 5 är kvinnor. [---] Överlag tycks fakultetens egenproducerade material hålla en hög standard vad gäller jämn könsfördelning bland exempelaktörer [...] Civilrättskursen har å ena sidan ett mindre antal icke-binära, eller anonymiserade, exempelaktörer i jämförelse med Associations- och konkurrensrättskursen. Å andra sidan verkar det vanligt att anonymiserade karaktärer vid undervisningstillfällena ges ett manligt pronomen och därmed förlorar sin könsneutrala karaktär.“
GU:s besatthet av kvinnlig representation är inte lika aggressivt arrogant som besattheten vid Situs Inversus-personer, men visar samtidigt på en enkelspårighet som är typisk för radikalfeministiska rörelser. Det är pikant att GU inte en enda gången i hela rapporten nämner männens underrepresentation på linjen; könsfördelningen på övningsmaterialet (där kvinnor typ, kanske, förekommer lite mindre, och man använder han som default-pronomen, precis som språkråden sade man skulle göra för tio år sedan) har med andra ord högre prioritet än den verkliga könsfördelningen på linjen!
Det är nästan som att Femjur är en ytterkantsgrupp vars främsta mål inte är att uppnå äkta jämställdhet, utan att gynna kvinnor? Men så vet vi att det inte kan vara, för avskaffandet av patriarkatet kommer definitivt att vara bra för män på något sätt, toxic masculinity, manlig sårbarhet, någonting någonting, fullt känslomässigt spektrum, ???, profit.
Den sociala atmosfären
Rapporten avslutar genom att ge några kommentarer på den social atmosfären på Juridicum.
“I den sociala studiemiljön förkommer (sic) oacceptabla kränkningar av studenter, såsom
förlöjligande och osynliggörande, samtidigt som många anser utbildningen vara hetsig och till vissa delar elitistisk eller på andra sätt destruktiv. Studenterna saknar till stor del uppmuntran och verktyg för kritiskt tänkande och intersektionell analys.”
Inledningsvis instämmer jag i att juristprogrammet är en smula elitistiskt. Detta gäller dock såväl den vulgärborgerliga majoriteten som den vänstersmittade minoriteten Femjur härstammar från. Skillnaden är i kraven på medlemskap i gruppen; för vulgärborgarna är det att ha gått på fina friskolor, att ha snygga kläder (och gärna vara snygg) samt att ge ifrån sig de rätta signalerna; för vänsterfolket är det istället korrekta och “woke” åsikter som är det viktigaste. Eleverna som kritiserar elitismen, och som uppenbarligen är vänster, kastar följaktligen en stor fet sten genom ett synnerligen tunt glashus.
 |
| Ett tecken på att den sociala atmosfären på juristprogrammet är elitistiskt är att detta briljanta hemmasnickrade maymay jag producerade bara fick 6 likes när jag lade upp det i klassens facebookgrupp |
Hetsen har jag personligen inte märkt av, men det är troligtvis för att jag tycker väldigt mycket om juridik och har lätt för att plöja kurslitteratur. Annars hade säkerligen också jag känt av en viss osäkerhet.
Men allvarligt talat, det är juristprogrammet på Lunds universitet vi pratar om. Att bli jur. stud. i Lund och sedan klaga på att stämningen är elitistisk och hetsig, det är lite som att gå in på ett sunkigt kebabhak och sedan klaga på att pommesen är flottiga. Det ligger i sakens natur, och det kan väl knappast ha undgått någon. Även om jag personligen inte har något övers för snobberi eller renhetshets, är det samtidigt inte någonting som genuint borde störa en. När man är bland vargarna får man helt enkelt lov att resa nacken mot himmelen och yla. Alternativt kan man köra sitt eget race och irritera 90% av klassen istället, det är min strategi och har hitintills fungerat utmärkt.
Sammanfattning
Den data Femjur har samlat in är av allt att döma korrekt. Huvudproblemet i rapporten är att slutsatserna Femjur drar från den (ovedersägligt sanna) faktan, är såväl stereotypa som banala.
Jag godtar inte premissen att en över- respektive underrepresentation av det ena eller andra könet i kurslitteraturen i sig är ett problem, eller att det antyder en bakomliggande orättvisa. Om jag däremot på allvar tyckte att jämlik representation var viktig, då hade jag givetvis prioriterat att släta ut könsrepresentationen i klassen, inte i kurslitteraturen.
Det går att rättfärdiga att fokusera stenhårt på områden där kvinnor är underrepresenterade. Kanske kvinnlig underrepresentation är ett tecken på skadliga normer, medan manlig underrepresentation mest är en slump, eller alternativt ett symptom av skadliga normer, som man underminerar genom att fokusera på kvinnors underrepresentation? Det går att resonera så.
Samtidigt är det onekligen så, att om en jämn könsfördelning i utbildningen verkligen vore viktig, då borde Femjur förespråka en inkvotering av manliga elever. Att så inte sker antyder implicit var Femjurs äkta intressen ligger.
Contra mig själv angående feminister
Inlägget ovan är långt och i stora delar negativt inställt mot Femjur. Det är därför på plats att ödmjuka mig, och att tala lite allmänt väl om den feministiska rörelsen och dess medlemmar. Jag har inget emot feminister. Kvinnliga radikalfeminister (inte manliga, de är nästan undantagslöst pinsamt undergivna och mesiga) tycker jag tvärtom ofta är stimulerande sällskap, när jag väl lyckas hitta en som inte omedelbart förkastar mig för att upprätthålla sin renhet. De har påfallande ofta fel naturligtvis, men när de väl har rätt, bidrar de ofta med unik insikt kring hur män och kvinnor tillsammans kan skapa ett samhälle som får båda könen att må så bra de kan.
Att ta del av andra människors åsikter är i grunden någonting bra, och sker det under ordnade former får det oftast även infekterade konflikter att kyla ner. Även om jag ofta blir provocerad av feministiska åsikter, hindrar det inte att det är nyttigt att ta del av dem.
Jag vill att intellektuell öppenhet ska prägla såväl samhället som de högre utbildningarna. Även om många på universitetet (och särskilt på juristlinjen) främst är ute efter att spendera sin studietid med att kröka och ligga, tror jag samtidigt att det finns en del som har ambitioner att avsluta sin utbildning lite klokare än då de började. Den som har en sådan målsättning, måste förstå att dialog - även med de mest hatade av meningsmotståndare - är en nödvändighet. Hade den nyfeministiska rörelsen kunnat släppa sitt behov av social kontroll och fokuserat på en mer försiktig, reformerande strategi, tror jag att den hade vunnit betydligt bredare acceptans, och därutöver sluppit konstant backlash.
Icke förty ser jag fram emot Femjurs nästa projekt; kanske kommer det vara mer övertygande än deras tidigare.
Kommentarer
Skicka en kommentar