Fabelfredag: De goda tingen och de dåliga tingen
För några år sedan besökte jag ett mindre kulturevenemang. Tillställningen gick ut på att två lokala författare (samt en moderater) satt på en scen och diskuterade sina alster; den ene var krönikör och den andre diktare, om jag inte minns fel. Efter sisådär en timme avbröt moderatorn för att låta publiken komma med inpass.
En kille i publiken räckte därvid upp handen, och när han fick ordet undrade han hur de båda inbjudna förhöll sig till "det subversiva i det korta formatet" när de skrev. Direkt efter att han yttrat dessa anspråksfulla ord, kröp jag ner i stolen och kände en het våg av fremdschämen skölja över mitt ansikte.
Jag tycker än idag att formuleringen är pretentiös, men icke desto mindre var vår anonyme kulturkonnässör faktiskt någonting på spåret. Längre skönlitterära texter har utrymme att framställa sina idéer fullständigt. De kortare åtnjuter inte samma lyx, utan författaren måste istället åskådliggöra sitt ämne genom antydningar. Detta görs ofta genom tvära kast eller tvister (jämför de många vändningarna i Hjalmar Söderbergs "Pälsen", eller den plötsliga omvälvningen i slutet på August Strindbergs "Ett halvt ark papper"), vars resultat är en känsla av att saker och ting utan förvarning vänds upp och ner - kort sagt, att ens världsuppfattning utsätts för någonting subversivt.
I min ungdom skrev jag ett antal noveller, och eftersom jag också provat på att skriva en roman, kan jag ärligt säga att jag rent hantverksmässigt föredrar de förstnämnda. Att författa en roman är mycket otympligt, och det är roligare att finslipa en diamant än att putsa en staty.
En variant på korta texter, som jag personligen är förtjust i, är fabeln. Fabler är synnerligen korta (det vill säga, korta till och med i jämförelse med den genomsnittliga novellen) berättelser, som nästan alltid är försedda med en sensmoral.
Aisopos (Esop på äldre svenska) är en känd grekisk fabelförfattare som levde under femhundratalet före Kristus. Du är kanske mer bekant med hans anglo-saxiska namn "Aesop", som på engelska är synonymt med just "sensmoral" eller "lärdom". En egenskap jag särskilt uppskattar hos Aisopos är att han dog för 2500 år sedan, och att hans upphovsrätt till sina verk därför inte längre gäller (se 43 § upphovsrättslagen).
Vi lever i en luddighetens och förflackningens tidevarv, och jag tror att det vore nyttigt med fler sensmoraler. I många moderna Aisopos-texter är sensmoralen utsatt efter texten. Det tycker jag är onödigt; vi skall låta texten tala för sig själv, och analysera skrifterna självständigt med blicken på jakt efter visdom. Låt oss börja.
/
En kille i publiken räckte därvid upp handen, och när han fick ordet undrade han hur de båda inbjudna förhöll sig till "det subversiva i det korta formatet" när de skrev. Direkt efter att han yttrat dessa anspråksfulla ord, kröp jag ner i stolen och kände en het våg av fremdschämen skölja över mitt ansikte.
Jag tycker än idag att formuleringen är pretentiös, men icke desto mindre var vår anonyme kulturkonnässör faktiskt någonting på spåret. Längre skönlitterära texter har utrymme att framställa sina idéer fullständigt. De kortare åtnjuter inte samma lyx, utan författaren måste istället åskådliggöra sitt ämne genom antydningar. Detta görs ofta genom tvära kast eller tvister (jämför de många vändningarna i Hjalmar Söderbergs "Pälsen", eller den plötsliga omvälvningen i slutet på August Strindbergs "Ett halvt ark papper"), vars resultat är en känsla av att saker och ting utan förvarning vänds upp och ner - kort sagt, att ens världsuppfattning utsätts för någonting subversivt.
I min ungdom skrev jag ett antal noveller, och eftersom jag också provat på att skriva en roman, kan jag ärligt säga att jag rent hantverksmässigt föredrar de förstnämnda. Att författa en roman är mycket otympligt, och det är roligare att finslipa en diamant än att putsa en staty.
En variant på korta texter, som jag personligen är förtjust i, är fabeln. Fabler är synnerligen korta (det vill säga, korta till och med i jämförelse med den genomsnittliga novellen) berättelser, som nästan alltid är försedda med en sensmoral.
Aisopos (Esop på äldre svenska) är en känd grekisk fabelförfattare som levde under femhundratalet före Kristus. Du är kanske mer bekant med hans anglo-saxiska namn "Aesop", som på engelska är synonymt med just "sensmoral" eller "lärdom". En egenskap jag särskilt uppskattar hos Aisopos är att han dog för 2500 år sedan, och att hans upphovsrätt till sina verk därför inte längre gäller (se 43 § upphovsrättslagen).
Vi lever i en luddighetens och förflackningens tidevarv, och jag tror att det vore nyttigt med fler sensmoraler. I många moderna Aisopos-texter är sensmoralen utsatt efter texten. Det tycker jag är onödigt; vi skall låta texten tala för sig själv, och analysera skrifterna självständigt med blicken på jakt efter visdom. Låt oss börja.
/
De goda tingen och de dåliga tingen
Tingen sprungna ur olycka utnyttjade ömtåligheten hos tingen sprungna ur lycka, och fördrev dem. Dessa reste därför upp till himmelen, och bad Zeus att förtälja hur de skulle agera gentemot människan. Zeus rådde dem att gäcka de onda tingen, genom att icke ge sig till känna för människor allesammans i klump, utan en efter en. Det är förty som de dåliga tingen, som finns på jorden, ansätter människan konstant, alltmedan de goda tingen, som måste resa ner från himmelen, endast möter henne då och då.
/
Sensmoral: Förvänta dig allestädes närvarande motgångar, men få och sällsynta framgångar.
Betyg: 6/10
Motivering: Sensmoralen är tydlig, och pessimismen fabeln ger uttryck för är ett välkommet kontrast till en alltför glädjeinriktad samtid. Samtidigt går det inte att komma ifrån att det är ett ytterst billigt berättartekniskt knep att besjäla de "dåliga tingen" och de "goda tingen" i största allmänhet. Ett djur som agerar människolikt känns intuitivt rätt; att skänka abstrakta koncept mänskliga egenskaper är inte lika lyckat. Fabeln får ännu ett minuspoäng för att den uttryckligen förklarar sin kärna i slutet, i en välskriven berättelse borde det sällan behövas.
Sammantaget stannar betyget på 6/10. Det är inte en dålig fabel, men jag är inte heller imponerad.
Nästa vecka: Mannen som säljer en helig staty.
Kommentarer
Skicka en kommentar