Contra SD:s abortpolitik samt Annika Strandhälls kritik av densamma
1.0 Inledning
Tre års medlemskap och ungefär ett års arbete som ordförande i en lokal Ungsvenskarna-förening (SD:s nya ungdomsförbund), har sammanvägt lett fram till följande två ståndpunkter:
- Sverigedemokraterna är ett bra parti. SD har på ett unikt sätt begripit Sveriges problem, och därutöver korrekt identifierat deras grunder - rekordinvandring, ineffektivt rättsväsende, elitfeministisk icke-jämställdhetspolitik, för att nämna ett fåtal. De flesta av SD:s policyförslag är vidare väl genomtänkta, och torde på ett varaktigt sätt stävja utvecklingen mot ett etniskt klassamhälle eller en utpräglad könskonflikt. Jag har träffat många i partiet med såväl genuint engagemang som ett stort hjärta. På rätt plats, tror jag att de hade kunnat utföra stordåd.
- Sverigedemokraterna är inte ett perfekt parti. Det vore lögn att hävda att samtliga SD:s förslag är av godo; det finns ett par som är tveksamma, och några enstaka som jag ser som direkt dåliga. Därutöver har partiet vissa strukturella huvudbry, troligtvis orsakade av växtvärk.
För att bevisa att jag inte är förblindad av partipolitiskt käbbel, skall jag erbjuda ett exempel på ett strukturellt problem: SD gick in i riksdagen med 49 riksdagsmandat; 42 av dessa besitts fortfarande av SD-ledamöter. Det här innebär alltså att hela 7 personer antingen uteslutits eller hoppat av under mandatperiodens lopp. Ett bortfall på 14% av ledamöterna är naturligtvis inte normalt, och antyder djupare problem i partiets sållningsprocess. Nästa mandatperiod lär förmodligen bli mycket bättre, men det finns anledning att anta att SD fortfarande kommer vara överrepresenterade i antalet förlorade ledamöter.
Poängen är inte att avråda dig från att rösta på SD. Tvärtom stödjer jag Sverigedemokraterna, och jag uppmuntrar dig att lägga din röst på SD i höst. Det dåliga är litet och kan ändras; det goda är stort och beständigt.
Det jag vill få fram är istället att SD, precis som de andra partierna, har ett vekt liv som man med framgång kan rikta slag mot. Gör du en nykter analys av partiet, dess struktur och dess ståndpunkter - vare sig du är för eller emot SD - kan du säkert hitta legitima saker att anmärka på. Jag vill inte att någon skall lägga sin röst förhastat, och då behövs såväl rationellt argumentation för SD som saklig kritik av SD. Lägger du fram en genomtänkt text mot SD på ett ärligt, generöst och intellektuellt hederligt sätt, så har du i mina ögon gjort någonting bra.
Med det sagt, konstaterar jag att majoriteten av SD:s motståndare inte argumenterar på ett ärligt, generöst och intellektuellt hederligt sätt.
1.1 Bakgrund
2014 var det främsta argumentet som kastades mot SD att partiet var "rasistiskt". Detta är fortfarande så pass vanligt, att jag kort vill bemöta det.
En anklagelse om rasism är enkel att göra och svår att försvara sig mot. Beroende på ens definition av rasism, går det att komma fram till att samtliga partier i riksdagen är rasistiska, eller att inga är det. Läs noga nu:
En anklagelse om rasism är enkel att göra och svår att försvara sig mot. Beroende på ens definition av rasism, går det att komma fram till att samtliga partier i riksdagen är rasistiska, eller att inga är det. Läs noga nu:
Rasismdefinition #1: "Rasism är ett djupgående hat mot en viss etnisk grupp." > inget partis företrädare verkar hata någon specifik etnisk grupp, eller förespråka policys som överensstämmer med ett sådant hat > inget parti i riksdagen är rasistiskt.
Rasismdefinition #2: "Rasism är att stödja förfaranden eller regler som direkt eller indirekt missgynnar personer med ett viss etniskt ursprung." > inget parti i riksdagen vill ha fri invandring till Sverige > detta missgynnar indirekt personer som inte har svensk etnicitet > samtliga partier i riksdagen är rasistiska.
Att anklaga någon eller någonting för att vara "rasism", utan att genast klargöra i vilken bemärkelse och på vilket sätt, är följaktligen fenomenalt idiotiskt, och så pass långt från acceptabel standard att det inte förtjänar att tas på allvar.
I alla fall. Efter krisen 2015 piratkopierade som bekant en majoritet av riksdagens partier stora delar av SD:s migrationspolitik, vilket även ledde till att rasistanklagelserna miste väsentliga delar av sin kraft. Det konstanta hatet mot SD kom sig emellertid inte av partiets faktiskt policy-förslag, utan är istället ett resultat av en omsorgsfull blandning av cirka 80% social virtue-signaling och 20% rena vanföreställningar.
Det ovan anförda har inneburit att de oärliga och irrationella SD-motståndarna (till skillnad från de ärliga och rationella, som ju redan från början hade en hållbar och vettig kritik) har blivit tvungna att ändra fokus från partiets förmenta "rasism" till andra delar av partiprogrammet. Därvid har SD jämställdhetspolitik den senaste månaden hamnat i särskild fokus.
Tanken med det här inlägget är att strukturerat gå igenom ett av angreppen, och därigenom exemplifiera hur en aktörer misslyckas med att formulera en sund SD-kritik.
2.0 Materialet
Innan jag gör något annat, skall jag välja ut min motståndare. Naturligtvis får jag inte välja ut någon löjligt obskyr SD-kritiker som är känd för att vara idiot, utan jag måste bemöta någon vars åsikt är erkänt tung.
Socialminister Annika Strandhäll har skrivit en debattartikel i Dagens Samhälle, som i huvudsak sammanfattar klagomålen mot SD:s abortpolitik. Hennes åsikter och argument kan därför sägas äga alldeles särskild tyngd, och är lämpliga att bedöma. Debattartikeln finns att läsa här. Jag kommer i min kritik att göra ett antal utdrag, så du behöver inte läsa den om du inte vill.
3.0 Annika Strandhäll ./. Sverigedemokraternas abortpolitik
3.1 Målet mot Sverigedemokraterna
SD vill sänka gränsen för fri abort till vecka 12, och upp till vecka 18 med Socialstyrelsens tillåtelse. Detta skiljer sig från dagens gräns, där abort är fritt upp till vecka 18, och till vecka 22 med Socialstyrelsens tillåtelse.
Om du är en sån konstig typ som kommer ihåg vad du läste för en halv minut sedan, så minns du kanske att jag sade att SD har ett par tveksamma förslag. Att sänka abortgränsen är ett av dem.
 |
| Motionen är fortfarande sparad på min dator, och vill du läsa hela är det bara att skicka iväg en kommentar eller ett meddelande |
På ungdomsförbundets årsmöte 2017, lade jag av detta skäl fram en motion om att sänka abortgränsen till vecka 21 (20 + 6). Detta är en mycket bättre gräns, som tar språng ifrån faktiska sakförhållanden - det förekommer numera att foster räddas hela vägen upp till vecka 21 + 6. Livsduglighet är en utmärkt abortgräns, som människor med skilda uppfattningar kan enas om. Det finns därför god anledning att använda den, eftersom det ger en gräns som dels tar stöd av konstaterbara sakförhållanden, och dels berör någonting som "känns" viktigt, d.v.s när kan fostret överleva utanför mammans kropp? Men det krävs också en mindre säkerhetsmarginal (en vecka), så att det inte begås några misstag. Ergo, abort med Socialstyrelsens tillstånd upp till 20 + 6, case closed, tvisten sliten.
Detta förslag fick emellertid tyvärr förbli just det - ett förslag. Jag använde mina bästa argument, skrev så sakligt jag kunde, brände all min talartid, och i slutändan så förlorade jag ändå med en fullkomligt överväldigande majoritet. 12/18 är därmed alltjämt såväl SD:s som ungdomsförbundets officiella policy.
Samtidigt som jag respekterar och accepterar det demokratiskt fattade beslutet och i skarpt läge hade agerat i enlighet med det, vidhåller jag att Sverigedemokraternas förslag om sänkt abortgräns är omotiverat. Det saknas i princip rationella skäl att använda just den gräns SD vill använda, och SD:s förslag är sårbart just för att det är godtyckligt. Varför just 12/18? Ingen har hitintills kunnat ge mig ett vettigt svar, utan istället mumlat vaga mumlande kring att det är en värderingsfråga och att 12/18 harmoniserar med andra länder i Europa (vilket är en variant på en fallacy, argumentum ad populum, läs mer här).
Avvägningen mellan fostrets och moderns anspråk är klurig. Det är därför av synnerlig vikt att det görs på grundval av objektiva sakförhållanden, och inte arbiträra värderingar om vad som känns rätt. SD kan därför inte undgå kritik för sin onödiga, överdrivet extensiva inskränkning.
Så. Sverigedemokraternas förslag haltar betänkligt. Socialminister Strandhäll borde mot den bakgrunden ha goda möjligheter att lägga fram en riktigt vass debattartikel, som verkligen trycker till Sverigedemokraterna. Låt oss se vad hon presterat.
3.2 Försvaret
3.2.1 Jimmies uttalanden i Almedalen
Strandhäll inleder med att kritisera ett uttalande Jimmie Åkesson gjorde i Almedalen.
" 'Det är ju kanske i första hand i de främst fungerande familjerna där abort är aktuellt, utan det är ju i de familjer som fallerar snarare där det är aktuellt," konstaterade Åkesson.'
Det är ett uttalande som är totalt respektlöst mot Sveriges alla kvinnor. [...] Att peka ut och stigmatisera kvinnor som gör abort genom att svartmåla deras familjer är provocerande och påminner om en kvinnosyn som hör hemma i historieböckerna."
En bra huvudregel när någon gör ett påstående, särskilt ett muntligt sådant under press, är att fråga dig själv "Vad är den snällaste tolkningen av detta?" Finns det inte konkreta skäl som talar emot den tolkningen, är det den du är skyldig att hålla dig till.
Det mest generösa tolkningen här, är att Åkesson försökte någonting i stil med detta: "I familjer med problem (pengaproblem, problem med relationerna, et cetera) görs fler aborter, både för att det förekommer mer oskyddat sex och för att unga kvinnor känner att de saknar reellt stöd i att behålla barnet." Ett ganska harmlöst påstående, således.
Notera att det inte behöver stämma. Åkesson hänvisar inte till några studier, och det är mycket möjligt att abortfrekvensen är helt orelaterad till familjeförhållanden (även om jag spontant inte tror att så är fallet). Oavsett är det knappast något kontroversiellt uttalanden som kränker alla kvinnor i Sverige.
Men det finns såklart andra möjliga tolkningar. Tolkningen som Strandhäll verkar ha fastnat för, är att Åkesson menar att främst kvinnor från moraliskt dåliga familjer gör abort, och att de flesta kvinnor som gör abort följaktligen har moraliskt dåliga familjer. Ett sådant uttalanden är naturligtvis löjligt kränkande. Hur sannolikt är det dock att det faktiskt var det Jimmie menade? Brukar partiledare gå runt och opåkallat förolämpa stora delar av befolkningen?
Strandhälls ogenerösa snedvridning är ett utomordentligt vanligt drag i undermålig SD-kritik. Den angripande parten har redan från början bestämt sig för att SD är ett parti för kvinnohatande snusbönder, och alla uttalanden partiets företrädare gör tolkas sedan därefter. Resultatet blir naturligtvis att SD:s företrädare obönhörligen kränker sig igenom varenda intervju de är med i, eftersom i princip allt en person säger går att feltolka om man anstränger sig tillräckligt. En person som går in med en neutral utgångspunkt, ser däremot företrädare som då och då uttrycker sig klumpigt (det Jimmie sade ovan var inte bästa sättet att formulera sig), men knappast några oförbätterliga kvinnohatare.
Inte en fantastisk öppning från Strandhäll, med andra ord.
3.2.2 Konsekvenserna av en sänkning
"SD går till val på att sänka gränsen för abort till tolv veckor. Det är en kraftig begränsning som skulle innebär att många ofrivilligt gravida tvingas fullfölja en oönskad graviditet. Det är sex kvinnor om dagen som SD vill förvägra abort. Att som kvinna tvingas fullfölja en oönskad graviditet mot sin vilja låter som något ur The Handmaid's tale och hör inte hemma i 2018."
Det Strandhäll för fram här är såväl vilseledande som skamlöst hyperboliskt. Först och främst, låt oss granska hennes påstående att SD:s förslag påverkar "många ofrivilligt gravida", d.v.s sex om dagen.
Bilden ovan är statistik från Socialstyrelsen om antalet utförda aborter 2017. Om du har svårt att läsa den, så säger den att cirka 5% av aborter genomfördes efter vecka 12. Antalet aborter som genomfördes efter vecka 18, svävar kring noll-strecket.
Även om vi antar att samtliga kvinnor som gjorde abort efter vecka 12 skulle nekas tillstånd från Socialstyrelsen efter SD:s förslag (mycket osannolikt), berör alltså SD:s förslag max 5% av alla aborter. 2017 genomfördes 37000 aborter. SD:s förslag, skulle alltså maximalt påverka sisådär 1850 graviditeter, per år.
Är 1850 kvinnor "många ofrivilligt gravida"? Som jämförelse föds det ungefär 115000-120000 barn i Sverige varje år. Begreppet "många" är vagt och kontextberoende, vilket gör det svårt för mig att säga att jag vederlagt Strandhälls påstående. Samtidigt misstänker jag att det finns en anledning till att Strandhäll använder "många" samt "sex om dagen" istället för det i sammanhanget mer konkreta "cirka 1850".
Den negativa nyttan de kvinnor som tvingas fullborda en oönskad graviditet känner är givetvis viktig och skall vägas in i bedömningen av en lämplig gräns. Samtidigt ger även 12/18 gränsen en god marginal, där den överväldigande majoriteten som vill göra abort får tid till det. Ungefär som det är nu, alltså.
Strandhälls nästa uttalande är det sämsta i hela debattartikeln, och tål därför att upprepas.
"Att som kvinna tvingas fullfölja en oönskad graviditet mot sin vilja låter som något ur The Handmaid's tale och hör inte hemma i 2018."
Detta är utan tvekan den mest krystade referensen jag läst hitintills i år. Att använda populärkultur i sina alster är inte fel, men det kräver lite Fingerspitzengefühl, och av exemplet ovan att döma verkar Strandhäll för länge sedan ha sandpapprat bort sina fingertoppar och ersatt dem med glas.
 |
| Ser du? Annika Strandhäll har en skejtbord, precis som kidzen har! RÖSTA PÅ SOCIALDEMOKRATERNA |
Men låt oss släppa Strandhälls pinsamma försök att vara hipp. Det som kommer därefter är nämligen ännu pinsammare.
Strandhäll är socialminister, och det har ej undgått henne att Sverige bara tillåter abort upp till vecka 22. Efter det är abort förbjudet. Tror du inte att det finns åtminstone några kvinnor, som efter vecka 22 ångrar sig och hellre hade gjort abort? Faktum är att du inte behöver svara på den frågan, för det är uppenbart att det finns; vågar jag till och med säga, att de är många? Strandhälls argument här är följaktligen hyckleri, och dessutom i sig tämligen korkat.
Det är självklart att kvinnor när tillräcklig tid passerat under graviditeten, skall tvingas fullfölja den trots att de kanske inte vill det. Anledningen är att fostret efter en viss tidpunkt genom sin egen utveckling tillskansar sig sådan självständighet och avancerad kognition att det har ett moraliskt värde vartill hänsyn måste tas. Jag tror inte att någon vill att foster skall aborteras i vecka 40. Detta är fullkomligt okontroversiella påståenden, som jag vet att också Strandhäll håller med om.
Tvistefrågan är just var vi skall sätta gränsen. När väger fostrets anspråk på en fullföljd graviditet tyngre än moderns anspråk på kroppslig integritet? Det är inte en lätt fråga, och den kräver vuxna och svåra övervägande. Min uppfattning är inte långtifrån Strandhälls i sak, men hennes barnsliga retorik vanhedrar såväl henne som hennes parti.
3.2.3 SD:s förslag i jämförelse med andra europeiska länder
Strandhäll skriver:
"Om Jimmie Åkesson fick bestämma skulle vår abortlag därmed vara hårdare än Rumäniens, Tjeckiens och Bulgariens. Sverige skulle gå mot att bli ett av de mest konservativa länderna i Europa när det gäller kvinnors rättigheter. Rent ut sagt bakåtsträvande."Återigen visar Strandhäll att hon är oseriös. Detta är antitesen av hur en god och mogen argumentation skall se ut.
I Norge och Danmark så är SD:s förslag redan lag. Norge och Danmark är inte några av de mest konservativa länderna i Europa i förhållande till kvinnors rättigheter.
Att förslaget är genomfört i andra länder är självfallet inte i sig ett skäl att genomföra det i Sverige, men den som likt Strandhäll menar att en gräns på 12/18 är kvinnofientligt och misogynt, måste i sin tur mena att Norge och Danmark för en kvinnofientlig och misogyn politik. Det förefaller vara utomordentligt få av SD:s belackare som är beredd att bita i det sura äpplet, och anklagelser i stil med Strandhälls ovan kan alltså tryggt avfärdas som munväder. SD:s förslag är inte dåligt för att det är "kvinnofientligt", vad det nu betyder - det är dåligt för att det är omotiverat, och kan förmodas svagt påverka nettonyttan till det negativa.
(En av mina vänner menade på att själva sänkningen i sig, ipso facto, som är misogyn. Detta är faktiskt ett lite bättre försök än Strandhälls, men duger fortfarande inte; om vi hade en gräns upp till vecka 40, hade det då varit misogynt att vilja sänka den? Naturligtvis inte, om man menar att en sänkning är misogyn menar man rimligen att det är sänkningen TILL något som är misogyn, inte akten av att sänka i sig.)
3.2.4 Vari Strandhäll gör en bra poäng
"Den svenska abortlagen är en smart skriven lagstiftning. Aborten är helt fri upp till vecka 18. [...] Den bortre gränsen för när en abort får göras ens i särskilda skäl avgörs inte av någon politiker utan av vetenskap och profession. När ett foster kan överleva utanför mammans kropp, är abort förbjudet. Detta är en gräns som flyttar sig, helt utan riksdag och regerings politiska tyckande."
Här har jag egentligen inte något att anmärka på. Det här är en vettig ståndpunkt.
Kanske kan jag upprepa, att jag inte helt håller med Strandhäll; jag tycker det krävs åtminstone en veckas marginal, så att vi är säkra på att inte abortera livsdugliga foster, d.v.s 20 + 6 är den rätta vägen.
Märk väl att detta är inte för att jag bryr mig förfärligt mycket om aborteringen av livsdugliga foster i sig. Snarare är det för att jag tycker att gränsen på livsduglighet måste upprätthållas med viss stränghet, för att dess effekt som enande element skall kunna bestå. Betydelsen av att värna den symboliskt viktiga gränsen, anser jag att Strandhäll underskattat något.
Jag erkänner dock Strandhälls uppfattning som likvärdig med mina egen.
3.2.5 Angående samvetsfrihet och enskilda ledamöters motioner
I slutet av debattartikeln tar Strandhäll avstånd från SD:s förslag om samvetsfrihet inom vården.
"Dessutom driver SD att barnmorskor ska ha rätt att vägra medverka vid abortvård."
Sade jag förresten SD:s förslag om samvetsfrihet? Förlåt mig, jag menade två SD-riksdagsledamöters fristående och ej av partiet sanktionerade riksdagsmotion om samvetsfrihet. SD stödjer inte samvetsfrihet, och har inte heller som punkt i partiprogrammet att införa det.
Här skall jag dock ge Strandhäll en viss poäng. Huruvida fristående motioner från enskilda riksdagsledamöter faller tillbaka på ledamöternas parti är i ärlighetens namn inte helt självklart. Det står klart att reservationer och motioner mot regeringens propositioner måste få anses utgöra partipolitik - men det är inte lika givet att enskilda motioner skall anses vara del av partiprogrammet bara för att de är lagda av ett visst partis ledamöter.
Min uppfattning är att fristående motioner inte faller tillbaka på partiet, om det inte är styrkt att partiet "som helhet" stödjer motionen. Jag godkänner dock motsatt uppfattning, så länge den tillämpas konsekvent.
Eftersom de två SD-ledamöternas motion inte finner stöd i partiprogrammet eller ett officiellt uttalande av en partitopp, så förespråkar SD enligt min bedömning inte samvetsfrihet. Det Strandhäll anför skall alltså redan på den grunden avvisas, och behöver inte bemötas i sak.
Principiellt vill jag även tillägga, att Strandhäll i vart fall borde ha klargjort att hon grundade sin kritik på en motion av två riksdagsledamöter, och inte en officiell punkt i partiprogrammet. Annars blir hennes artikel vilseledande.
4.0 Domslut
Det främsta misstaget Strandhäll gör, är att hon i stora delar av debattartikeln ignorerar den faktiska sakfrågan ("var skall vi sätta gränsen för abort, och varför?") till förmån för svaga och oseriösa attacker mot SD ("något ur The Handmaid's Tale"), som bara slår tillbaka mot henne själv.
Detta är förövrigt ytterligare ett vanligt fel när någon ger sig på SD. Troligen kommer det sig av ett behov att signalera avstånd till SD, måhända blandat med en skopa äkta avsky.
Jag finner i vart fall detta utomordentligt frustrerande, för jag märker när jag läser hur lätt det hade varit att knåpa ihop någonting bättre. Hade Strandhäll hållit sig till sakfrågan genom att påpeka det godtyckliga i SD:s förslag, och därutöver inskärpt vikten av att inte ändra lagar i onödan (en konservativ ståndpunkt!) hade hon förmodligen på ett avgörande sätt vunnit diskussionen. Istället går hon ifrån debatten som förlorare, utan att SD ens har rätt i sakfrågan.
Vill du argumentera mot SD, gör inte som Strandhäll. Låt inte din motvilja förleda dig till överdrivna påhopp. Försök att inte ens ha någon motvilja; jag känner inga starkare negativa känslor mot Strandhäll bara för att vi är svagt oeniga, och inte heller känner jag motvilja mot SD för att vi är mer oeniga.
Argumentera sakligt, argumentera lugnt, argumentera rationellt. Du får vara vass och hård, men du får aldrig ljuga eller vilseleda. På så vis skapar vi en debatt som är produktiv, och som ger väljarna en bättre grund från vilken de kan fatta sitt viktiga beslut.
Jag tror att en saklig diskurs med de bästa argumenten på båda sidorna slutar med att de flesta väljare röstar SD - men tror du annorlunda, så gynnar du dig själv genom att föra fram dina ståndpunkter stringent och återhållsamt.
Kommentarer
Skicka en kommentar