Fabelfredag: Örnen och räven

Örnen och räven

En örn och en räv, som blivit vänner, bestämde sig för att bo nära varandra och bli grannar. De hyste uppfattningen, att denna närhet skulle stärka deras vänskap. Så örnen flög upp på en väldigt hög trädgren, där hon byggde sitt bo. Och räven, kilandes runtomkring buskarna som vilade vid foten på samma träd, etablerade sin lya där, och deponerade alla sina små barn precis under räven.

  Men en dag då räven var ute och letade efter mat flög örnen, som också hade ont om mat, ned till buskarna och lyfte upp rävungarna till sitt bo, där hon slök dem tillsammans med sina egna ungar. 

  När räven återvände, blev hon olycklig över sina barns död; men allra mest blev hon vansinnig av frustration över omöjligheten i att någonsin få hämnas dem. För hon, ett landdjur, kunde aldrig hoppas på att komma ikapp en fågel. Hon hade inget val förutom att nöja sig med att förbanna sin fiende på avstånd.

  Nu blev det så, att örnen snart efteråt faktiskt blev bestraffad för brottet mot sin vän. 

  Några män offrade en get på landsbygden, och örnen flög ner på altaret och bar med sig några brinnande inälvor, som hon tog med sig upp till boet. En stark vind som blåste upp, förde elden från de brinnande inälvorna till en samling med gammalt strå som fanns i boet. Örnungarna blev förskräckta, och eftersom de inte ännu förmådde flyga, föll de till marken när de kastade sig ur boet. 

Räven rusade fram, och slet dem allihopa i stycken framför ögonen på örnen.

/

Sensmoral: Du kan inte förutsäga vem som kommer att vara farlig för dig, och du bör därför vara försiktig i vem du förorättar. 

Betyg: 8/10

En av de bättre fablerna, och utan tvekan den bästa hitintills.

Sensmoralen är mångfacetterad och komplex; det går att se fabeln också som en varning mot att associera sig med dem, vars natur är oss främmande, eller för den delen en uppmaning att undvika fiendskap med de som bor intill oss.

Därutöver tycker jag att offret för de två djurens vrede (barnen) är väl valt - djurungarna är såklart i sig värdefulla för de två protagonisterna, men de kan också tillmätas symbolisk betydelse såsom frukten av ens ansträngningar och innersta kärlek. Bilden av räven som sliter ihjäl örnungarna mitt framför ögonen på deras moder, blir på så vis en synnerligen skarp varning till de som tror sig kunna trampa på de svaga ostraffat. 

Fabeln är dock lite för lång, och rent estetiskt tycker jag inte att den är så frugal med orden som den kunde ha varit. Särskilt inslaget av människor som offrar på ett altare känns lite märkligt; varför inte bara en stark vind som blåser ner boet? 

De petitesserna förtar dock inte helheten, och betyget stannar sammanlagt på en stark 8.