Pro SD:s migrationspolitik

2016 fyllde jag arton år. Som en direkt följd av detta, har jag också för första gången sedan jag föddes rösträtt i ett svenskt riksdagsvalet (3 kapitlet 4 § första stycket regeringsformen). Om inte någonting alltigenom oförutsett inträffar, kommer jag att utnyttja denna rättighet genom att den 9:e september lägga min röst på Sverigedemokraterna. 

Jag tror uppriktigt att detta är det rätta, och huvudsyftet med detta inlägg är att ge dig en inblick i hur jag tänkt när jag kom fram till detta, i alla fall när det rör en av de viktigare frågorna. Ett av delsyftena är dock att uppenbara felaktigheter och svagheter i mina egna resonemang; jag är med andra ord öppen för att samtala såväl kring mina slutsatser som informationen jag lägger fram.

Innan jag börjar, vill jag inskärpa att detta bara är mina personliga tankar. Jag gör absolut inte anspråk på att skriva detta i egenskap av partirepresentant eller dylikt.

Pro Sverigedemokraternas migrationspolitik

0.0 Hur detta inlägg bör läsas

Min önskan är att du går till valbåset med all fakta framför dig, och lägger din röst i samklang med dina egna värderingar, och ditt eget samvete. Det sista jag vill är att pressa dig att rösta på SD, eller att snärja dig i en retorisk fälla som får dig att göra något du senare ångrar. 

Det jag sade ovan, om att jag är öppen för samtal, var vidare inget tomt prat. Jag har ofta rätt, men det händer att jag misstar mig, och om jag misstagit mig om vilket parti som har bäst invandringspolitik vill jag givetvis veta det. Jag är öppen för att ändra mig, både om enskilda policy-förslag och om att SD är det optimala valet. 

Jag kräver dock i gengäld om att du skall unna mig samma vänlighet. Läs inte detta inlägg som att jag är din fiende och mina argument är vapen, som du till varje pris måste beröva mig. Föreställ dig hellre att vi är två vänner, som sitter framför eldstaden i vars en fåtölj, och rådslår om ett viktigt beslut tillsammans. Det kan hända att jag har fel - men var öppen för att jag kan ha rätt.

0.1 Innehållsförteckning

1.0 Vissa grundpremisser

1.1 Konflikten mellan kortsiktiga vinster och långsiktiga incitamentsstrukturer

1.2 Vad är egentligen partipolitik?

1.3 Kraven på faktan

1.4 SD vill göra vad SD säger att SD vill göra

2.0 Allmänt om asyl- och anhöriginvandring till Sverige och dess konsekvenser

2.0.1 Asylinvandringen är ekonomiskt ogynnsam

2.0.2 Asylinvandringens kostnader i perspektiv

2.0.3 Varför underpresterar invandrare?

2.0.4 Utrikes föddas brottslighet

2.0.5 Asylinvandrares nyttoökning av att få bo i Sverige

2.1. Mot ökad asyl- och anhöriginvandring till Sverige

2.2 Sverigedemokraternas politik och policys 

2.3 Kort om SD:s assimilationspolitik 

3.0 Slutplädering

1.0 Vissa grundpremisser

Jag kommer i den fortsatta framställningen att utgå ifrån mänsklig (och även andra levande varelsers) lycka är någonting bra, och att deras lidande, förnedring och pina är någonting dåligt. Detta faktum behandlar jag som ett axiom, som inte behöver förklaras eller rättfärdigas. 

Som en direkt följd av premissen ovan, fastslår jag att det moraliskt rätta är att maximera lycka (=nytta), och att minimera olycka (=negativ nytta). Jag är med andra ord utilitarist.

Målet med politiken (och i förlängningen också målet med att överhuvudtaget rösta) är följaktligen att maximera mänsklig nytta och att minimera lidande. Det är från detta fundament den fortsatta framställningen växer.

Jag konstaterar vidare att det inte finns något vetenskapligt stöd för uppfattningen att olika folkgrupper utvecklat olika känslighet för lidande eller lycka. Betydligt närmare till hands ligger att alla människor (med undantag för vissa individuella bisarra störningar, t.ex medfödd okänslighet för smärta) upplever lycka och lidande i princip lika starkt. Det saknas följdriktigt skäl att privilegiera svenskar i förhållande till andra etniciteter, eller att eljest tillmäta vår folkgrupps lidande eller lycka i sig en särskild betydelse. 

1.1 Konflikten mellan kortsiktiga intressen och långsiktiga incitamentsstrukturer

Ett återkommande tema i politiken är konflikten mellan kortsiktig vinst och långsiktiga incitamentsstrukturer.

Kort uppgift till dig - min vän Stina tycker att vi bör leta upp alla som är rika i Sverige. Därefter menar hon att vi borde konfiskera den delen av deras förmögenhet som överstiger en miljon kronor, och omfördela denna till de fattigaste länderna i världen. Identifiera problemet i hennes resonemang ur nyttomaximeringsperspektiv.   

Kortsiktigt - ingenting. Miljonärernas lycka kommer såklart att minska, men denna minskning uppvägs med råge av ökningen i nytta hos de fattiga. Nej, kruxet ligger istället i att ett dylikt förfarande på ett varaktigt sätt kommer förinta incitamenten till att bygga upp förmögenhet i Sverige. Vem kommer anstränga sig för att spara ihop och investera och ta risker, om han ändå kan mista allting i en handvändning? Långsiktigt medför således konfiskeringen en massiv nyttominskning.  

Ja, jag vet att det här är ICA-basic-filosofi, men det är viktigt att förstå det här fenomenet på djupet. Målet "maximera nytta", innebär inte "maximera nytta JUST NU, I DET HÄR ÖGONBLICKET". Det finns alltid en framtid, där rationella (nåja) människor anpassar sig efter de incitament du skapat genom det förflutna. Den utilitarist som inte tar hänsyn till detta kommer, ifall han får makt, snabbt att infinna sig ibland historiens värsta ogärningsmän. 

1.2 Vad är egentligen partipolitik?

En fråga som måste avhandlas innan vi kan gå vidare till att analysera SD:s politiska program, är vad som faktiskt tillhör SD:s politiska program. 

Följande är enligt min mening SD:s (och andra partiers) rikspolitik:

• Parti- och principprogrammen 
• Budgetförslag i riksdagen
• Politiska förslag från partiledaren, eller förslag som presenterats på ett officiellt partiarrangemang
• Reservationer mot regeringens propositioner
• Riksdagsmotioner (eller dylikt) som uppenbarligen är sanktionerade av partiet. Tvivel faller tillbaka på motionären, och innebär att motionen inte räknas som SD:s politik, utan ett förslag från den personen enbart. 
• Hur SD röstat i riksdagen, under förutsättningen att det inte var en utpräglad kompromissröstning och att det inte finns andra särskilda skäl att inte tillmäta den enskilda omröstningen betydelse 

Detta innebär att allting som inte innefattas av listan ovan, inte räknas till SD:s faktiska politik. Bland det som alltså inte är SD:s rikspolitiska förslag, vill jag utmärka följande:

• Uttalanden från enskilda politiker (speciellt, speciellt uteslutna sådana) i en viss fråga
• Motioner från enskilda riksdagsledamöter som inte uppfyller uppenbarhetsrekvisitet ovan
• Eventuella kompromisser partiet gjort av realpolitiska skäl, t.ex att rösta på Alliansens budget 2014
• Åtgärder meningsmotståndare påstår att partiet vill eller kommer att genomföra

Det ovan sagda innebär naturligtvis inte att misslyckade uttalanden från enskilda politiker eller hur SD kompromissröstat är oviktigt - det kan mycket väl vara intressant för att bedöma den allmänna kompetensen hos företrädare eller hur SD agerar i skarpt läge. Däremot, så är detta inte partiets politik, i den bemärkelse jag kommer använda ordet. 

1.3 Kraven på faktan

Många av de ämnen jag kommer att beröra i det följande är känsliga, och det cirkulerar sorgligt nog fortfarande tämligen mycket desinformation kring dem. För att vi inte skall fall i en fälla, kommer den statistik och fakta jag presenterar framöver uteslutande att grunda sig i 1) myndighetsrapporter eller myndighetsstatistik, 2) rapporter eller utlåtande från erkända, opartiska expertgrupper. Rapporter eller statistik från tankesmedjor eller andra partiska källor kommer inte godtas. Jag kommer vidare anstränga mig för att lämna en så rättvisande bild av faktaläget som möjligt, och varken undanhålla, förminska eller förstora.  

1.4 SD vill göra det SD säger att SD vill göra

Innan jag går vidare till den faktiska politiken, vill jag klargöra en sak. Det är nämligen förvånansvärt vanligt att meningsmotståndare tillskriver SD förslag partiet aldrig förespråkat eller lagt, med motiveringen att SD "egentligen" vill genomföra dessa förslag så fort partiet får makt.

Detta är utomordentligt oseriöst. God diskussionssed kräver att du litar på att din motståndare vill genomföra de förslag han säger att han vill genomföra. Denna presumtion är inte oomkullrunkelig, men får inte frångås utan mycket starka bevis. Och nej, att (många gånger uteslutna) pappskallar i partiet sagt idiotgrejer på internet duger inte.

2.0 Allmänt om asyl- och anhöriginvandringen till Sverige och dess konsekvenser

Med utgångspunkterna fastlagda, kommer jag nu att gå igenom några av SD:s konkreta policyförslag. Sverige har de senaste tjugo åren tagit emot en betydande mängd asylsökande och anhöriginvandrare. Innan jag konstaterar vad SD:s policys är, vill jag dock först presentera lite fakta om asyl- och anhöriginvandringen till Sverige, och sedan utifrån faktan fastslå huruvida fortsatt stor asyl- och anhöriginvandring är positivt eller negativt.

2.0.1 Asylinvandringen är ekonomiskt ogynnsam

Inledningsvis skall vi titta på huruvida asylinvandringen, såsom ibland påstås, på kort eller lång sikt är ekonomiskt gynnsam för Sverige. Med detta förstås att asylinvandringen inom en överskådlig framtid kommer att öka Sveriges BNP/capita, eller att öka intäkterna i statsfinanserna. Är den det, är det ett starkt argument för att öka asylinvandringen.

Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) är en expertkommitté som lyder under Finansdepartementet. ESO släppte i år en rapport (Joakim Ruist, 2018:3 Tid för integration) om flyktingars påverkan på de offentliga finanserna. Enligt rapporten, som du kan läsa gratis på denna länk, är asylinvandrare i genomsnitt en offentligfinansiell kostnad, på både lång och kort sikt.

Från sida 11 och sammanfattningen i rapporten:

"Störst är kostnaden de första åren efter invandring. Under en begränsad period ger den genomsnittliga flyktingen ett positivt nettobidrag till de offentliga finanserna, men detta är inte tillräckligt stort för att täcka det initiala underskottet och det som uppkommer vid pensionsålder. Osäkerheten i beräkningarna är stor, men indikerar att nettoomfördelningen via de offentliga finanserna till en genomsnittlig flykting under hela dennas livstid i Sverige uppgår till i genomsnitt 74 000 kronor per år. Som jämförelse var omfördelningen till en genomsnittlig flykting i Sveriges befolkning 2015 cirka 60 000 kronor."

Med reservation för den betydande osäkerhet som finns, kostar en genomsnittlig flykting under sitt liv alltså ungefär 74000 kr per år, från det att han anländer till Sverige. Detta är alltså genomsnittet - vissa invandrargrupper klarar sig givetvis bättre, andra sämre. De flyktingar som kommit de senaste fyra åren eller så är generellt från gruppen som klarar sig sämre.

En annan ESO-studie i samma ämne från 2009 är Jan Ekbergs Invandringen och de offentliga finanserna. Rapporten har en annan ingångspunkt, och räknar istället den årliga omfördelningen från infödda till invandrare i relation till BNP. Resultaten är dock liknande den senare rapporten:

"Beräkningen i denna rapport visar på en årlig omfördelning från infödda till invandrarbefolkningen motsvarande 1,5 till 2 procent av BNP för år 2006. Omfördelningen har således inte förändrats mycket sedan 1990-talet vilket kan förefalla överraskande med tanke på att invandrarbefolkningen vuxit sedan dess. Förklaringen är att invandrarnas arbetsmarknadsläge har förbättrats, även om det fortfarande är klart sämre än för den infödda befolkningen." 

Ekbergs rapport är äldre och använder ett otympligt BNP-mått. Ruists är nyare och därför mer relevant, samt enklare att använda. Jag kommer därför främst att använda den i den fortsatta framställningen.

Viktigt att notera är även att dessa rapporter enbart berör omfördelningen utifrån ett rent välfärdsperspektiv, och alltså inte tar hänsyn till de ytterligare kostnaderna som är förknippade med exempelvis invandrares högre brottslighet (varom mer nedan). 

Om vi dubbelkollar ESO:s siffror mot t.ex statistik från SCB, framstår rapporternas resultat som sannolika. Från SCB:s rapport Integration - en beskrivning av läget i Sverige:

"År 2011 förvärvsarbetade 82 procent av de inrikes födda och 57 procent av de utrikes födda i åldrarna 20–64 år. [...] Trots lång viselsetid är förvärvsfrekvensen lägre bland utrikes födda än bland inrikes födda [...] Under 2011 förvärvsarbetade 41 procent av männen och 25 procent av kvinnorna som bott i Sverige i mindre än fem år. Av de som bott i Sverige i mer än 20 år förvärvsarbetade 70 procent av männen och 68 procent av kvinnorna."

Av de som bott i Sverige mer än tjugo år, arbetar alltså inte 30 procent. Det är att jämföra med sisådär 15 procent av svenskar som inte arbetar. 

Det går att hitta ännu fler ekonomiska studier på området (med varierande vederhäftighet), men jag nöjer mig här. Med hänsyn till det nyss anförda, anser jag att vi kan fastslå att asylinvandringen till Sverige inte är ekonomiskt gynnsam för Sverige, varken kortsiktigt eller långsiktigt utan tvärtom utgör en kostnad för den inhemska befolkningen. Vi skall nu sätta den kostnaden i relation till några andra siffror.

2.0.2 Asylinvandringens kostnader i perspektiv

2015 sökte cirka 160000 personer asyl i Sverige. 2016 biföll Migrationsverket 60% av inkomna asylansökningar. Detta blir alltså cirka 100000 personer, som kommer stanna i Sverige och utgöra en kostnad. Kostnaden är givetvis större i början och minskar sedan med tiden, men för enkelhetens skull kommer vi här använda Ruists genomsnitt på 74000 kronor per år. Nu kan vi räkna ut ettårskostnaden för de invandrare som kom 2015. 

100000 x 74000 = 7400000000 (7,4 miljarder kronor). 

7,4 miljarder låter som en enorm summa, men den måste ses i proportion till statens totala utgifter. 2017 uppgick statens utgifter till 930 miljarder kronor. 7,4 miljarder är alltså 0.7% av statsbudgeten. Kollar vi siffrorna i länken ovan ytterligare, ser vi att 40 miljarder enligt regeringen lades direkt på migration 2017. 

Nu låter kostnaderna plötsligt mindre, men återigen måste vi sätta siffrorna i relation till varandra. 2017 uppgick kostnaderna för hela rättsväsendet till 44 miljarder. Sverige lägger alltså ungefär lika mycket direkt på migration (alltså de direkt kostnader för migration och etablering, inte medräknat de sociala kostnaderna som invandrare ger upphov till) som rättsväsendet. 

Utan kostnaderna för migration, vore det alltså möjligt att dubblera satsningarna på rättsväsendet. Det vore också möjligt att dubblera biståndet, eller att öka satsningarna på sjukvården med 80%, eller att göra någon helt annan fördelning. 

Asylinvandringens kostnader, kan vi fastslå, är inte gigantiska; men det är samtidigt betydande, och det står klart att Sverige hade kunnat satsat mycket mer på andra viktiga delar i statsbudgeten om de senaste årens asylinvandringen inte hade ägt rum.

2.0.3 Varför underpresterar invandrare?

Innan vi går vidare till att diskutera invandrares brottslighet, vill jag kort beröra skälen till att flyktingar underpresterar jämfört med svenskar. Den sannolika förklaringen har enligt min mening tvenne delar:

För det första, är det osannolikt svårt att lära sig ett nytt språk, särskilt om man kommer från ett land där ett icke-indoeuropeiskt språk talas. De flesta arbetsgivare i Sverige är idag inte intresserade av någon som inte kan svenska flytande, det finns ytterst få arbeten där det inte är ett krav.

För det andra, så har asylinvandrare i genomsnitt lägre utbildning än svenskar, vilket tar lång tid att rätta till (om det ö.h.t går att rätta till). Enligt SCB:s temarapport 2014:6, utbildningsbakgrund bland utrikes födda, hade exempelvis 40% av invandrare från Afghanistan endast förgymnasial utbildning (d.v.s sämre än svensk grundskola), medan 11% hade eftergymnasial utbildning > 3 år. Detta är väsentligt sämre jämfört med befolkningen som helhet, där 12% har förgymnasial utbildning. Notera att denna siffra även inkluderar de som kommit hit med endast förgymnasial utbildning.

Förklaringen till underprestationen är alltså med stor sannolikhet inte att flyktingar är arbetsskygga eller inte bryr sig. Inte heller är det en utbredd diskriminering på arbetsmarknad, även om en sådan givetvis förekommer i viss mån. Såsom jag ser det ovan, underpresterar asylinvandrare eftersom det är svårt att lära sig ett nytt språk, och på grund av att de redan har dåliga förutsättningar när de anländer till Sverige. Deras barn, som också underpresterar, gör det av samma skäl; det är svårt att lära sig hygglig svenska när det inte är ens föräldrars modersmål, och utbildningsnivåer tenderar ofta att "gå i arv". 

Poängen här är att det inte finns någon mirakelkur, som kan få invandringen att genast bli lönsam. Tar vi emot asylinvandrare, kommer det vara en kostnad. Vi kan minska eller öka den kostnaden beroende på hur mycket vi luckrar upp den inhemska arbetsmarknaden och offrar den svenska modellen, men att få stor invandring av lågkvalificerad arbetskraft till ett högtekonologiskt land att bli lönsamt är helt enkelt omöjligt.

2.0.4 Utrikes föddas brottslighet

Brottsförebyggande rådet släppte 2006 en rapport om invandrares brottslighet, som innehåller intressant fakta. Enligt rapporten, som finns att läsa här, så har invandrare när efter kontroll för socioekonomiska faktorer en överrisk på cirka 2.1 (se rapportens sammanfattning). 

Överrisken för grova brott är högre. För våldtäkt är t.ex överrisken 5.0. Detta kan du se på sida 43 i rapporten.

Obs: utrikes föddas totala överrepresentation minskar till 2.1 om man kontrollerar för socioekonomiska faktorer. 

Av detta kan vi dra två slutsatser:

Det första är att det finns en "gömd" kostnad i rättsväsendet för att lagföra de utrikes födda brottslingarna. Brottslighet leder dessutom till ökad otrygghet, vilket i sig medför högre transaktionskostnader, förluster för näringsidkare och andra negativa samhällsekonomiska effekter.

Det andra är att en ökad asylinvandring även för med sig en mänsklig kostnad, i form av lidande för de som utsätts för utrikes föddas brott. I synnerhet våldtäkt är mycket traumatiskt, och det är det brott där utrikes födda är som allra mest överrepresenterade. Svenska våldtäktsmän existerar naturligtvis, och förmodligen (men inte helt säkert, vi har inte färsk statistik) så begås en majoritet av våldtäkter i Sverige av just svenskar. Detta förtar inte det faktum att en betydande del begås av de med utländsk bakgrund.

2.0.5 Asylinvandrares nyttoökning av att få bo i Sverige

Många av de människor som invandrar till Sverige (särskilt exempelvis afghaner) kommer från några av världens sämsta länder. Det finns därför absolut ingen anledning att betvivla, att de enskilda individer som kommer till vårt land upplever en explosiv ökning av sin individuella glädje och livstillfredsställelse. 

Deras lycka är naturligtvis av lika stor vikt som en infödd svensk, och är icke något vi kan bortse ifrån, när vi går in för att slutgiltigt avgöra frågan.

2.2 Mot ökad asyl- och anhöriginvandring till Sverige

Siffrorna ovan kan inte berätta för oss huruvida vi bör ha stor asylinvandring till Sverige. De kan endast berätta de troliga konsekvenserna av att ha det, men i grund och botten är det vi som avgör vad vi värderar. Det är, vilket vi fastställt redan ovan, min fasta övertygelse att asylinvandring inte har något egenvärde. I den mån asylinvandring och en stark asylrätt får sitt värde, får den det av att den varaktigt ökar den totala lyckan i världen. Gör den inte detta, måste den förkastas. 

Tydligt är att enskilda asylinvandrare upplever en dramatisk ökning av sitt välbefinnande av att få komma till Sverige. Deras lycka måste således, för att asylinvandring skall vara negativt netto, uppvägas av en ännu större långsiktig minskning av glädjen och lyckan i världen.

Det är min mening, att det existerar en sådan minskning, som med råge uppväger deras ökning.

När vi tittar på ett möjligt sätt att öka nettonyttan måste vi nämligen jämföra med andra potentiella sätt att öka nyttan i världen. Tanken är ju att maximera lyckan i världen. Vad hade t.ex hänt om vi istället för att finansiera en rekordstor asylinvandring, hade lagt pengarna på bistånd istället?

Enligt Svenska Afghankommitén kostar ett års skolgång för ett barn i en byskola 961 kronor. För en miljard kronor, hade Sverige alltså kunnat ge lite drygt en miljon barn skolgång i Afghanistan. På länken ovan finns en mängd biståndsinsatser uppradade, och kostnaden för dessa. Jag råder dig att gå in på den, och räkna på hur mycket nytta svenska biståndspengar hade kunnat göra i världen. Hur många kilon med mjöl till svältande hade vi kunnat köpa? Hur många barn i skolan, hur många vattenbrunnar och filtar?

Det blir mot denna bakgrund uppenbart att asylinvandring till Sverige är ett enormt ineffektivt sätt att öka nyttan i världen. De stora summor som läggs på en liten minoritet av världens utsatta, hade med fördel kunnat omfördelas till stora biståndsprojekt i hemländerna. Alternativnyttokostnaden är gigantisk.

Utöver ökningen av nyttan i biståndsländerna, hade detta också lett till en minskning av lidande i Sverige, eftersom något färre brott hade begåtts i Sverige (minns att invandrare är överrepresenterade inom brottsstatistiken!). Kanske invandrarna hade begått sina brott om de inte fick komma till Sverige också; men det är långtifrån säkert.

Slutligen innebär en minskning av attraktiviteten i att komma till Sverige som asylinvandrare, att färre personer kommer försöka sig på vansinnesfärder över Medelhavet. Mycket tyder nämligen på att det är hur enkelt det är att söka asyl i väst som styr hur många som är villiga att ta risken - vilket är fullt förståeligt. Ökar den potentiella belöningen, ökar riskbenägenheten i motsvarande mån, och vi bör därför ändra incitamenten så att färre tar risken.

Men, kanske du säger nu, med den logiken, borde vi inte omfördela Sveriges resurser mer aggressivt? Det är ju ineffektivt att spendera stora pengar på äldrevård i Sverige, om vi hade kunnat hjälpa miljontals barn i Afghanistan med dem.

Minns du det vi sade förut, om kortsiktiga vinster och långsiktiga principer? Kortsiktigt skulle det öka nettonyttan att skära ner svensk välfärd till ett minimum och pumpa in pengar i U-länder. Men vilka incitament finns då för att överhuvudtaget bygga ett framgångsrikt land? Om inte våra nära och kära får lejonparten av våra samlade tillgångar, finns det ju knappast någon poäng i att betala höga skatter, såvida man inte är en riktigt råbarkad ultra-utilitarist. 

De flesta hade nog flyttat ut, om staten tog deras pengar utan att en stor del gick åt deras nära och kära.En långsiktigt hållbar incitamentsstruktur kräver därför proportion, och att den som arbetat ihop något får behålla en rimligt stor del av frukten av sin möda. Inte allt, mind you, vi ska såklart ge bistånd och gärna öka det också. Men det mesta.

Exakt hur stor del vi skall omfördela och hur stor del vi skall behålla själva är en fråga som kan debatteras. Jag tänker dock nöja mig med att konstatera, att stor asylinvandring i sig, med hänsyn till det ovan anförda, är av ondo. Genom att minska den kan vi frigöra resurser, som kan gå åt både ökat bistånd och att läka de brister vi nu ser i bland annat välfärden.

Asylinvandringen är inte en enorm kostnad - men det är en mycket stor kostnad, och att få ner den till nollstrecket är tveklöst den viktigaste utmaningen Sverige har framför sig just nu. 

2.3 Sverigedemokraternas politik och policys

SD har lagt många förslag om invandringspolitiken. Följande är saxat från SD:s höstbudget 2018, punkt 6.1: Stopp för nya asylsökande, och en god sammanfattning:

"Bland annat föreslår Sverigedemokraterna återinförda ID-kontroller samt ett utökat transportörsansvar för alla transportörer som utför resor till Sverige. Därtill ska väl utbyggda gränskontroller ske, inte minst vid Öresundsbron och färjehamnar. Vid gränserna bör också transitcentrum upprättas, för snabbprövning av inkomna ansökningar om asyl. I och med att asylsökande vid gränsen kommit till Sverige direkt från ett säkert land bör ett avvisningsbeslut fattas på plats med omedelbar verkställighet. [...] Ovannämnda åtgärder överensstämmer både med internationella konventioner som Sverige är en del av och EU-lagstiftningen och kan därmed tillämpas omgående."

Dessa åtgärder (och många fler som presenteras under punkt 6 i budgeten) är exempellöst kraftiga. De kommer att omgående och varaktigt minska asylinvandringen till Sverige till i princip noll, vilket vi konstaterat ovan är det rätta. Inget annat parti har åtgärder med tillnärmelsevis samma kraft och vilja. Jämför Moderaternas åtgärdsprogram, så märker du snart bristerna. 

Det saknas varje antydan till att SD skulle ljuga om sin invandringspolitik, eller tveka inför att genomföra dessa åtgärder, om partiet fick makt.

SD vill vidare se en kraftigt åtstramad anhöriginvandring, vilket är ägnat att frigöra ännu mer pengar, som kan läggas på bland annat välfärd, rättsväsende, försvar och bistånd (se punkt 6.6 i budgeten). 

Jag ämnar inte gå in mycket djupare på denna punkt - SD vill och kommer sänka asyl- och anhöriginvandringen. Detta är, vilket vi bevisat ovan, någonting utomordentligt positivt.

2.4 Kort om SD:s assimilationspolitik

SD har en rad förslag som syftar till förbättra integrationen och assimilationen i det svenska samhället. Ett av de främsta är att minska invandringen, och på så sätt frigöra resurser som kan användas till ett bättre rättsväsende, mer välfärd, et cetera, vilket påverkar också segregerade områden positivt.

Till skillnad från de andra partierna förespråkar SD som bekant assimilation istället för integration. Detta låter läskigt, typ som något Star Trek-skurkar vill göra, men är egentligen en god idé. Assimilation innebär att de som kommit till Sverige skall anstränga sig för att till fullo bli en del av den svenska nationen. Man behöver såklart inte äta Kalles kaviar till frukost varje dag eller något annat trams, men tanken är att den enskilde invandraren skall anamma de drag i den svenska kulturen som får anses vara mera djupt liggande - exempel inkluderar de demokratiska traditionerna i Sverige, synen på män och kvinnor som fundamentalt jämlika varelse förtjänta av lika respekt, med mera, med mera. Vill enskilda invandrare därefter äta kebab eller sushi istället för sill är det självfallet okej, det viktiga är att alla är på samma sida när det gäller de viktigaste grundsynerna. 

Förutom detta har SD vissa riktade specifika förslag för att förbättra inslussningen i samhället. SD föreslår bl.a en särskild förberedelseskola för nyanlända skolungdomar, där de får den hjälp de behöver för att komma ikapp de svenska eleverna (punkt 12.1 i höstbudgeten). SD har också mer allmänna förslag i stil med att stärka det nationella svenska kulturarvet och den svenska kulturen. Förhoppningsvis torde detta ge invandrare en större känsla för vilka krav som ställs på dem för att de skall kunna bli en del i den svenska gemenskapen. 

Märk väl att jag inte har några direkta studier som styrker att de två ovannämnda förslagen kommer ha god effekt. Baserat på min förståelse för de problem vi har framför oss, framstår det dock spontant som att det är två utmärkta åtgärder att försöka med. Beroende på hur saker och ting utvecklar sig efter vi strypt invandringen, kan vi dessutom öka eller minska åtgärderna beroende på vad som verkar krväas.

Jag tror ärligt talat att varken du eller jag vill ha förvandla Sverige till ett mini-USA, komplett med etniska motsättningar och urholkad välfärd. Minskad asylinvandring + assimilation är ett första steg, som borde säkerställa att problemen i vart fall inte förvärras. 

3.0 Slutplädering

Genom redogörelsen ovan har jag förhoppningsvis visat hur en kraftigt åtstramad asylinvandring kan vara såväl medmänsklig som samhällsekonomiskt rätt. 

Jag vill betona, att jag har djup sympati för de människor som valt att söka lyckan och asyl i Sverige. De agerar rationellt, och jag har svårt att klandra människor för att de agerar i enlighet med de snedvridna incitamentsstrukturer vi i Sverige valt att sätta upp.

Faktum kvarstår emellertid, att den stora asylinvandringen till Sverige, utgör ett av vårt lands verkliga ödesfrågor. Desto längre tiden som går utan ett asylstopp, desto svårare blir det att stänga gränserna och låta samhället läka ihop naturligt. En stor asylinvandring är inte omöjlig, och kommer heller inte leda till en samhällskollaps; men den kommer att förändra Sverige i grunden. 

Oavsett vem du väljer att rösta på i höst, glöm inte detta.