Jurist-shirk

I.

Inom islamisk teologi anses shirk, شرك‎ , vara en synnerligen grov synd. Den närmaste svenska översättningen som inte är otymplig torde vara "avgudadyrkan" eller "polyteism". Men ordets rot kommer bokstavligen från S-R-K (ش ر ك), som enligt Wikipedia inte betyder avgudadyrkan eller polyteism, utan snarare "att dela", eller att dela som en jämlike.

Följdriktigt vore den mest korrekta svenska översättning "att dela guds härlighet med annan", eller, för att knyta an till Sveriges egna kristna tradition, att andra gudar hava jämte gud. Den som begår shirk kallas mushrikun, och till skillnad från synder av lägre dignitet kan shirk inte förlåtas vid döden; den som inte sonar övertrampet dessförinnan kastas ner i Jahannam, helvetet.

Straffvärdet för shirk känns onekligen mycket hårt; borde inte mord, eller våldtäkt, eller något annat dylikt illdåd bestraffas hårdare? Prioriteringen är emellertid, skulle jag vilja säga, i själva verket en logisk följd av den islamska betoningen på guds enhet, tawheed. Med denna strängt monoteistiska utgångspunkten, så blir att sätta något annat jämte gud något oerhört. 

Att mörda en människa är att döda en tänkande varelse, att förgöra en jämlike. Men att sätta något högre än gud är att begå en ogärning mot själva verkligheten. Och det, är jag faktiskt benägen att hålla med om, är den förnämsta synden. 

II.

Det finns (åtminstone nu, vad som fanns innan Big Bang vågar jag dessvärre inte uttala mig om) ingen gud, och islam är en särskilt uppenbart inkorrekt teoribildning kring guds existens. Nu var jag kanske lite brysk, men det är lika bra att vi får detta ur vägen redan nu.

Är du fortfarande inte övertygad om islams felaktighet, kan du med fördel läsa koranen, och dymedelst undanröja alla tvivel. För att ge lite hjälp på vägen kommer här min favoritvers från koranen, översatt av Mohammed Knut Bergström - sura 33, vers 53, s. 731 i Mohammed Knut Bergströms översättning, läs och njut:

"TROENDE! Gå inte in i Profetens hus annat än om ni är inbjudna till en måltid, och [gå då inte in] förrän vid utsatt tid. Men om ni har inbjudits, stig in [när tiden är inne]. Och ta avsked när måltiden är över och dröj er inte kvar för att samtala i förtrolighet. Det besvärar Profeten, som av finkänslighet [drar sig för att be er att gå]. Men Gud drar sig inte för [att säga] sanningen."

Det här är en vers som är talande på många olika sätt och av många olika anledningar. 

För det första, varför bryr sig gud, världens skapare och herde, den allsmäktige själv, om att Mohammad tycker det är drygt att hans middagsgäster inte drar genast efter de ätit färdigt? Har inte den barmhärtige bättre saker att fylla sin heliga uppenbarelse till människorna med än tips på hur man kan behaga Mohammed? Jag vet att gud i den abrahamitiska traditionen kan vara futtig, men detta är en ny nivå av småsinthet. 

För det andra fungerar inte ens versen som en allmän läxa till mänskligheten; vissa människor tycker ju obestridligen om att sitta kvar länge in på natten och "samtala i förtrolighet" med sina vänner. Jag är en av dem.

För det tredje, och viktigaste, har jag svårt att värja mig för intrycket att profetens högst personliga önskemål i viss utsträckning varit styrande för uppenbarelserna i den här versen, och det tycker jag ärligt talat att alla muslimer borde fundera på.

Det går att tro på saker som är felaktiga; jag tror inte kristendomen eller judendomen har träffat rätt heller. Men det är en sak att tro på något som är fel, och en annan att dyrka en lögn som en medeltida krigsherre knåpade ihop för att han inte orkade säga adjö till sina middagsgäster. 

III.

Nu kanske du undrar vad allt det här har att göra med juridik och jurister. Det är ju det som står i titeln - jurist-shirk. Vad har muslimsk teologi att göra med modern svensk rättsskipning? Frågar du Centerpartiets nämndemän så är svaret nog "ganska mycket", men mitt svar, och jag hoppas den gemene juristens svar, är "helst ingenting".

Däremot, har jag då och då observerat en form av sekulär shirk. Det är också denna jag vill diskutera. Låt oss börja diskussionen genom att återge en fin dikt; nämligen Rudyard Kiplings The Story Of Ung. 

Dikten handlar om en ung man som levde under stenåldern, Ung. Ung var utomordentligt skicklig på att rita bilder på klippväggar, vars popularitet försåg Ung med rikliga mängder mat från resten av stammen. En dag händer det sig emellertid, när stammen samlats för att beskåda ytterligare ett nytt verk, att de inte tycker om det. Ung blir utom sig, och rusar hem till sin far och beklagar sig över sina medmänniskors brist på estetisk känsla. 

And the father of Ung gave answer, that was old and wise in the craft,
Maker of pictures aforetime, he leaned on his lance and laughed
“If they could see as thou seest they would do what thou hast done,
“And each man would make him a picture, and—what would become of my son?
“There would be no pelts of the reindeer, flung down at thy cave for a gift,
“Nor dole of the oily timber that comes on the Baltic drift;
“No store of well-drilled needles, nor ouches of amber pale;
“No new-cut tongues of the bison, nor meat of the stranded whale.
“Thou hast not toiled at the fishing when the sodden trammels freeze,
“Nor worked the war-boats outward through the rush of the rock-staked seas,
“Yet they bring thee fish and plunder—full meal and an easy bed—
“And all for the sake of thy pictures.” And Ung held down his head. Gillade du dikten ovan? Då bör du läsa några av Kiplings övriga verk, de är ännu mer förtjusande.  I alla fall. The Story Of Ung tycks beröra enbart förhållandet mellan artister och andra, men handlar i min mening snarare om relationen mellan de arbetande skikten i samhället, och de övriga.  De arbetande skikten, är de som sliter så att resten kan leva. Det är bönderna, fabriksarbetarna, civilingenjörerna och mekanikerna. Men det är också läkarna, bagarna, barnmorskorna och byggarbetarna. Kort sagt, alla som faktiskt åstadkommer någonting. På andra sidan står de som visserligen kan sägas skapa mervärde - men som samtidigt inte åstadkommer någonting. Däribland finns exempelvis jurister, samhällsvetare, musikanter, målare och socialsekreterare. Dessa yrken verkar sinsemellan mycket olika, men skiljer sig egentligen inte från varandra. Lika lite som målarens bild skapar något verkligt, skapar juristens mångordiga överklaganden något verkligt. Överklagandet går inte att äta, och det läker inga sår, och hjälper inte till att föda några barn.  Trots detta är jurister ofta mer välbetalda än såväl bagare som fabriksarbetare. Jag har inget att invända mot det (annars hade jag nog inte gått på juristprogrammet). Det finns inga tvivel om att juridik är svårt, och att en korrekt genomförd juridisk operation kräver genuin ansträngning. Detta förtar samtidigt inte det faktum, att vad som genom en sådan ansträngning produceras i princip kan reduceras till bläck på ett papper.  Det är även därför, som det är viktigt att minnas sakernas rätta ordning - jurister finns till för de som arbetar, och likadant med målare och musikanter och samhällsvetare. De som inte bidrar med mat eller läkekunskap eller maskiner, finns till för göra livet lite bättre för de som gör det, på det ena eller andra sättet. Detta faktum är ägnat att ingjuta ödmjukhet och vördnad. Jurister har en svår uppgift som kräver spetskompetens; men det är ändock en uppgift, som givits av en herre - och de som arbetar i fabriken eller på fältet, de har inga herrar utom sig själva. Jag har suttit som nämndeman i ungefär ett och ett halvt år, och varje domare och föredragande jag stött på, har varit ödmjuk och försiktig inför sin uppgift. Kort sagt har de vetat sin plats. De affärsjurister jag träffat, har då och då haft en annan utgångspunkt, men det finns bra människor i den branschen också. De är ofta lite äldre, och förr i tiden var inte juristprogrammet det "prestigeprogram" det är nu; då kunde även normala människor stundtals komma in på linjen, och det betyder mycket för yrkesandan.   Bland dagens juriststudenter, och de riktigt nyutexaminerade, märker jag emellertid att en annan tanke ofta slagit rot. Det är en sjuka som sprider sig och som nått alla samhällsvetenskapliga ämnen, men jurister och genusvetare tycks särskilt hårt drabbade. I vart fall jurister har som sagt en viktig uppgift, och utvecklingen är därför bekymrande. Första steget till att bli en riktigt odrägligt rutten jävel, det är nämligen att på något sätt inbilla sig att det arbetande folket finns till för juristerna, snarare än tvärtom. Detta är en ogärning mot verkligheten, och det är den förnämsta synden - det är jurist-shirk, och det kommer förr eller senare att straffa sig