Den välkoordinerade minoriteten och den okunniga majoriteten

I.

Secret Hitler är ett kickstarter-finansierat brädspel för 5 till 10 spelare. Jag har lirat det med mina vänner många gånger, och fastän det är flera år gammalt åker det fortfarande regelbundet fram på spelkvällarna.

Spelet är ett s.k "social deduction game," och bär vissa likheter med leken Maffia man körde när man var liten. Reglerna har dock genomgått en betydande förfining; Maffia kan närmast liknas vid homo erectus bredvid Secret Hitlers homo sapiens. Likt alla väldesignade spel, innebär detta samtidigt inte en överdriven komplexitet; tvärtom är reglerna påfallande eleganta. 

Set-up-fasen inleds genom att varje spelar tilldelas varsitt kort, som delar in dem in i två lag; det ena laget är fascisterna (vari Hitler ingår), och det andra är liberalerna. Fascisterna är alltid i minoritet. Men till skillnad från liberalerna, får fascisterna redan från början reda på vilka de andra fascisterna är. 

Spelplanen

Själva spelet går ut på att spelarna tillsammans genom demokratiska majoritetsval röstar fram en regering (en president och en rikskansler, i linje med det bakomliggande historiska temat), som i sin tur får föra igenom ett "policy card." Liberalerna vill förstås välja en liberal regering, medan fascisterna hellre lurar liberalerna, och ser till att fascister sitter vid makten.

Fascisterna vinner om 6 fascistiska policies går igenom, eller om Hitler blir vald till rikskansler efter att 3 fascistiska policies gått igenom. Liberalerna i sin tur vinner genom att föra igenom 5 liberala policies, eller undantagsvis genom att skjuta Hitler.

Kärnan i spelet, som föder all spänning, är alltså kampen mellan fascisternas informationsövertag och liberalernas majoritetsövertag. Bortser man från slumpeffekter, så är det i princip det spelarlag som bäst kan utnyttja sina styrkor mot motståndarens svaghet som vinner.

Lyckas liberalerna med den digra uppgiften att skilja ut gökäggen, så har fascisterna följdriktigt inte en chans; deras minoritetsställning innebär att de obönhörligen förlorar varje öppen och rättvis omröstning. Men om fascisterna lyckas manipulera liberalerna till att rösta mot sina egna intressen, spelar det ingen roll att de i strikt mening är i minoritet. Deras överlägsna kunskap låter dem inte sällan ta kontroll över spelet, och vinna ändå. 

II.

SOM-institutet vid Göteborgs universitet är en oberoende forskningsorganisation, som sedan 1986 genomfört undersökningar kring svensk opinion, och frågorna de genom åren ställt svenskarna är inte sällan mer djupgående än de tråkiga och förutsägbara  "vilket parti skulle du rösta på om det var riksdagsval idag?" som t.ex SIFO och Novus regelmässigt häver fram. Deras data är kort sagt omfattande, och av ypperligt hög kvalité. 

I rapporten svenska trender 1986-2018 (SOM 2019:06) detaljerar redaktörerna Johan Martinsson & Ulrika Andersson svensk opinion under en dryg trettioårsperiod. Många av resultaten är rätt uppenbara (en stark majoritet tycker till exempel att det är ett dåligt förslag att inskränka aborträtten), men vissa resultat väcker frågor. 

Sedan SOM började mäta frågorna, har det funnits en knapp majoritet (eller i varje fall en utomordentligt stark pluralitet) för att förbjuda ansiktstäckande slöja på allmän plats, samt att förbjuda tiggeri (sida 50 i rapporten). 

Nu kanske all små högermänniskor sitter på bloggen och ler snusförnuftigt åt att de, till skillnad från etablissemanget, i alla fall har folket på sin sida. Då borde ni tänka om, för man kan nämligen knappast tala om någon stabil tyst högermajoritet.

Sedan SOM började mäta frågan, har nämligen 60% av svenskar velat förbjuda vinstuttag i privat vård, skola och omsorg (sida 47). Dömer man av liknande frågor SOM har mätt ännu tidigare (sida 44) så talar mycket för att antipatierna mot vinst i skattefinansierad vård/skola/omsorg går ännu längre tillbaka i tiden, och närmast följt med sedan reformerna infördes. 

Sist men inte minst vore det såklart grund för uteslutning ur Sverigedemokraterna (eller i alla fall borde det vara det), om jag gjorde ett sånt här inlägg utan att nämna att en omväxlande pluralitet/majoritet av svenskar alltsedan 90-talet svarat att "ta emot färre flyktingar" är ett "bra" eller "mycket bra" förslag (sida 46). Den värsta mediahetsen under 2015, lyckades inte ens med att få en pluralitet att säga att det var ett dåligt förslag. 

Notera att inget av detta säger någonting om huruvida de här förslagen är bra eller inte. Ärligt talat är det en fråga av grovt underordnad betydelse. Vill du ha vinster i välfärden? Kul för dig, du kan säkert hitta några som håller med. Vill du att fler flyktingar ska få komma till Sverige? Visst, varför inte? 

Frågan här är inte vilket förslag som är bäst. Frågan är varför det förslag som en majoritet tycker är bäst, inte verkar genomföras. Hade det rört sig om ett enstaka område hade man kunnat förklara det med att lagstiftaren är långsam eller att frågan inte uppmärksammas; men som vi sett ovan finns det flera viktiga områden där folket och lagstiftaren verkar gå helt i otakt. 

Varför?

III.

Vid det här laget förstår du att det finns en poäng här, som går djupare än att förklara reglerna till ett ovanligt skojigt brädspel, eller att slänga fram lite lattjig statistik om svensk opinion. 

Första meningen i första paragrafen i första kapitlet i vår regeringsform, slår fast att all offentlig makt i Sverige utgår från folket. Hur är det då möjligt att makten och etablissemanget (i vid mening) konstant åsidosätter folkviljan till förmån för policys som endast vinner gillande av en liten minoritet? 

För vad man än säger eller tycker, är det bevisligen på detta sätt det är. Folk vill inte ha vinstutdelning i skattefinansierad vård/skola/omsorg, men vi har kvar det ändå. Nyligen röstade riksdagen igenom ett förslag, som kommer att låta ännu fler anhöriginvandrare komma hit. Är det en rimlig tolkning av folkets vilja, när 53% vill ta emot färre flyktingar? 

Secret Hitlers designer Tommy Maranges har skrivit en handfull ytterst intressanta blogginlägg om hur utvecklarna gick till väga när de tog fram spelet, och en av hans reflektionetter från inlägget "Hidden information in Secret Hitler" bjuder ett oväntat svar på dessa till synes svåra frågor:

The asymmetry of more people vs. more information is, for me, the engine that makes social deduction games go. They are, at their core, (and this gets at the inherently political nature of the genre) about a well-coordinated minority convincing less-informed members of the majority to vote against their own interest. 

Man vet att man lever i en lustig tid, när det går att få en mer koncis och träffande politisk analys från en speldesigners blogg, än från samtliga landets ledarsidor tillsammans. 

Det är nämligen just i denna dynamik - i kampen mellan välkoordinerade minoriteter och okunniga majoriteter - som förklaringen till det svenska folkets ständigt växande hög med pålagor från överheten står att finna. 

De privata (gissningsvis inte sällan näringslivsorienterade) intressena som vill ha vinster i välfärden, och PK-falangen i media, är i denna förklaringsmodell två sidor av samma mynt, och egentligen av samma skrot och korn. Det handlar i båda fallen om välkoordinerade minoriteter, som utnyttjar sin makt och sitt informationsövertag, till att förleda en okunnig majoritet att rösta emot sina egna intressen.

Föreställ dig i en sekund hur enkelt det hade varit för våra respektive majoriteter att tvinga igenom sin vilja, om de hade kommit till insikt om sin styrka och börjat koordinera sig effektivt. Med full koordination, är jag övertygad om att det hade varit en lätt match att förmå lagstiftaren att omedelbart förverkliga majoritetens vilja. 

IV.

Fascisterna i Secret Hitler försöker svindla och manipulera liberalerna, och spelet räknar uppenbarligen dem som lekens "onda" lag. Detta är knappast ett sammanträffande. Men Secret Hitler är också ett spel, och naturligtvis gör fascisterna i spelet inget omoraliskt när de gör sitt bästa för att vinna. 

Frågan är om detsamma kan sägas om de högst verkliga minoriteter, som utnyttjar sitt maktövertag för att köra över majoriteten på riktigt? Vi pratar ju till syvende og sidst om miljontals vuxna människor, som efter noggrann eftertanke kommit fram till hur de vill att deras idealsamhälle ska se ut. Är det någonsin av godo att omyndigförklara dessa miljoner, genom att på diverse mer eller mindre sluga sätt lura dem att rösta emot sina egna intressen? 

Jag tänker inte låtsas att svaret är alldeles givet. Men för den som är politiskt intresserad - och särskilt för den som råkar hålla en politisk uppfattning som för tillfället är i minoritet - är det någonting som man borde ägna utomordentligt noggrann eftertanke. 

Att dupera majoriteten är nämligen ingenting som man bör göra av oaktsamhet.