Novell: Av samma skrot och korn (2014)

Många av er känner till att jag är juriststudent, att jag är ordförande för Konservativa föreningen vid Lunds universitet, och att jag är den där killen som besökte den mansfria festivalen 2018. Färre känner till den mystiska perioden mellan 2013-2015, när jag författade två prisnoveller och en roman.

Romanen handlar om ett lesbiskt par på flykt genom en krigshärjad, dåligt realiserad fantasyvärld med vag inspiration från det tidiga 1700-talet. Ja, på riktigt. Nej, du borde definitivt inte köpa den, för den är skräckinjagande usel på det sätt bara en pubertal tonårings första framkrystade försök till en riktig roman kan vara. Nej, det finns inga sexscener heller.

Men. Om den nu är så pinsamt horribel, varför gick ens någon med på att publicera den? Svaret är att ingen gjorde det frivilligt, utan publicering via Books-on-demand var priset jag erhöll för de ovan nämnda prisnovellerna. 

Såväl 2013 som 2014 vann jag nämligen Litteralunds novelltävling för unga, och till skillnad från romanen, är dessa prisnoveller faktiskt bara till hälften usla. Den första av dessa, Lidandets lammungar (2013), är som titeln antyder en skämskudde-tung cringefest som inte heller lämpar sig för mänskliga ögon. Den senare, Av samma skrot och korn (2014), kan däremot alltjämt påräkna det starka omdömet "helt okej". 

Egentligen tycker jag att "Kristianstad" borde läggas efter mitt namn varje gång det figurerar i skrift

Sex långa år har passerat, och tiden är mogen att reposta verket på internet samt att underkasta det en liten analys. Så som belöning för att du stått ut med den här humblebrag-posten kommer här Av samma skrot och korn:

/

Av samma skrot och korn (2014)

"Schwedische Hunden..." utbrast en förbipasserande man. Erik rycktes ur sitt dagdrömmande och tittade upp. Schwedische Hunden och liknande kommentarer var förvisso inget han var ovan vid, men på gatan mitt på ljusa dagen brukade folk ha vänligheten att bespara honom deras förakt. Han betraktade mannen som spytt ur förolämpningen, och kunde inte hålla tillbaka ett hånfullt leende. Mannen såg ut att vara medelålders, antagligen inte äldre än fyrtio och knappast under trettio. Förutom ett ovårdat skägg och dålig hållning kunde mannen även skryta med att han var tämligen överviktig. Förmodligen arbetslös också, med tanke på att han gick runt på stan klockan ett på dagen. Han var nästan exakt som Erik tänkte sig att den typiska tyska "nationsvännen" såg ut. Så pass många problem och orosmoment i det egna livet att hans enda tillflykt var att hoppa på den svagare mannen - i detta fall Erik.

Efter det att mannen försvunnit sjönk Erik tillbaka i tankarna. Trots hans mindre imponerade yttre, hade mannens förolämpning tagit rätt hårt. Kanske hade han en poäng. Tyskarna hade aldrig bett svenskarna komma hit. När Sverige föll så var det bara tyskarnas, fransmännens och engelsmännens i det närmaste religiösa självuppoffring som hindrat det svenska folkets undergång. Nu såhär tjugo år efter verkade deras tidigare tålamod ha försvunnit.

Erik suckade. Trots lojaliteten till sitt eget kött och blod kunde han inte undvika att känna sympati även för de tyskar som var anti-svenskflyktingar. Hur mycket folk än sa att det var svenskarnas land lika mycket som tyskarnas så var ju det inte sant. Det var tyskarnas land först och främst. Det var de som byggt landet med svett, tårar och blod, inte svenskarna.

Ett par minuter senare kom hans buss. Kvickt steg han på och satte sig längst bak. Alla andra passagerar brände tiden med sina dyra Iphone 14 och Androids och allt vad det var. Eriks familj saknade pengar för sådan lyx. I princip ingen som bodde i det svenska ghettot hade råd med mobiltelefoner eller dyrare tv-apparater. Det dyraste Erik hade var hans begagnade dator som han var cirka fyra år gammal. Det var den han använde när han först försökt ansöka om sommarjobb på stadens hemsida. När det misslyckats hade han åkt in till kommunhuset (hans mamma kallade det kommunhuset) i hopp om att de inte skulle ha hjärta att tacka nej till en stackars sextonårig pojkvasker med mössa i hand. Hans uppskattning angående tyskarnas naturliga medlidande visade sig ha varit aningen för generös. Så nu var det bara att åka hem och spendera resten av dagen med att glo på de lättklädda tjejer som vandrade kring fritidsgården såhär i den tyska försommarens Ragnarök. 

När han väl klev av bussen så hälsades han omedelbart av sin kompis Schumacher. Schumachers föräldrar hade gett honom ett tyskklingande efternamn för att han skulle lyckas bättre på arbetsmarknaden. Ödets ironi slog dock till, och Schumachers alla sommarjobb hade hitintills varit att skrubba skor.

  "Tjena Erik!" sa Schumacher glatt och sträckte ut handen för en hälsning. Erik, som vid det här laget börjat känna sig håglös, besvarade den inte. Schumacher tog ner handen och tittade bekymrat på honom.

  "Scheisse, mannen, fick du inte jobbet?"

 "Nej. Sen var det någon svenskfientlig typ som skrek åt mig vid busshållplats." Schumachers anlete blev genast mörkare. 

 "Jaså det var det." sa han med en tydlig nyans av ilska i rösten. "Det är precis såna jävla as som gör att svenskar råkar illa ut. Om inte han och hans jävla parti hade hållit på hela tiden kanske det inte skulle blivit såhär..."

Erik kände igen vart det här var på väg. Schumacher höll på att bryta ut i ännu ett av sina eldiga tal. 

 "Jag svär, Erik, jag svär till dig, att en dag kommer det bli öga för öga och tand för tand, och de som ger sig på svenskar kommer att ångra sig."

Erik kastade en blick på sin vän; Schumachers ansikte hade förvridits i allt djupare raseri, och han tycktes mena vad han sade. Sedan tänkte han tillbaka på mannen vid busshållplatsen.

Kanske hade han en poäng.

/

Jakob Baltzer tittade besvärat på klockan när han gick förbi busshållplatsen. Hans av Bratwurst förstörda kropp var redan trött, och hann han inte i tid till sitt tåg skulle han tvingas vänta i en timme innan nästa kom. Han tittade upp igen och betrkatade för en sekund de som satt och väntade på bussen. Hans ögon fastnade direkt på en pojke med klarblåa ögon. Typiskt svenskt utseende. Med allra största sannolikhet var han på väg tillbaka till sina bundsförvanter i ghettot efter en upptagen dag av att sno pengar och jobb från den hederlige tysken.

Jakob kände vreden bubbla inuti. Hans familj hade bott i Tyskland sedan tolvhundratalet. I över sjuhundra år hade de vårdat landet med arbetsför hand, först som bönder och sedan i industrin. Om de hade sett vad som du försiggick, att ett gäng orcher från norr drog in som gräshoppor i landet och stal, snodde jobb och begick brott, skulle de vända på sig i graven. Tyst för sig själv mumlade Jakob en ilsken förolämpning. Pojken tittade upp, kastade en snabb blick på Jakob och log sedan ett svidande hånande leende. Jakob ignorerade honom och rusade vidare till tåget. Han kom precis innan det avgick, och det var bara knappt han kom på.

På tåget drabbades han plötsligt av skuldkänslor över det han sagt till pojken. Varför hade han sagt så? Han hade ingenting emot flyktingarna egentligen. Han blev bara så satans provocerad, när han precis kommit hem tomhänt från en arbetsansökan såg han någon som snodde jobben åt sig själv. För det var ju det de gjorde. De är ju så billiga att anställa att ingen vill ha tyskar längre, tänkte Jakob. Men ändå... det kunde väl inte vara deras fel? Kunde det det?

Snart nog stannade tåget, och klart som korvspad stod hans kompis Erich Mielke där för att hämta honom. 

  "Morsning, Jakob!" sa han glatt och sträckte ut handen för en hälsning. Jakob kände sig för matt för att svara, och Erich blev genast bekymrad.

  "Du fick inget jobb?" frågade han. Jakob skakade på huvudet.

  "Jag såg en svensk unge vid busshållplatsen också." Han visste att det skulle trigga igång Erich, men av någon anledning nämnde han det ändå. 

  "Jaså, det gjorde du." svarade Erich argt. "En liten bidragsparasit som satt förnöjt efter att ha berövat en hederlig tysk arbetare sitt levebröd!" Jakob ångrade att han dragit upp ämnet.

  "Jag svär, Jakob, jag svär på mina tyska föräldrar och mina tyska farföräldrar, att en dag kommer de betala för det här. Det kommer att bli öga för öga och tand för tand, och då kommer de här jävla packflyktingarna att betala för det de gjort mot Tyskland!"

Jakob tänkte tillbaka på ungen som suttit vid busshållplatsen.

Kanske hade han en poäng när han log sådär hånfullt.

Kanske allting bara ett enda stort missförstånd.

-

Juryns omdöme

Novellen "Av samma skrot och korn" sätter igång läsarens tankar och fantasi och målar ett dystopiskt framtidsscenario. Samtidigt ger den en bild av en verklighet som på många sätt redan finns, en framtidsspegel som vi kan se oss själva i. Novellen har en vilja och en stark drivkraft att berätta. Den visar prov på hantverksskicklighet, den vrider och vänder på perspektiv och ger läsaren både tolkningsutrymme och komplexa karaktärer som lever kvar efter läsningen. Den förstärker och förmedlar bildens budskap på ett fantasifullt och intresseväckande sätt.

-

Tillbaka till den nuvarande tråkiga konservativa Johannes och hans tråkiga analys

Sex år senare tycker jag som sagt fortfarande novellen är okej. Skälet till att den vann tävlingen är dock nog snarast att hänföra till att den låg rätt i tiden och (vilket juryn framhåller) lämnar en del tolkningsutrymme. Man får inte glömma att novellen skrevs valåret 2014, och att landet mer eller mindre befann sig i masspsykos kring flyktingfrågan. Läsaren kan till stor del projicera sina egna politiska uppfattningar i slutbudskapet, och jag misstänker att detta var en stor del av segerreceptet. 

Några av formuleringarna står sig dock ganska bra. "Hans av Bratwurst förstörda kropp" never fails to get a laugh när jag visat novellen för folk, och insticket att Eriks mamma kallar platsen han sökt jobb på för "kommunhuset" är ett elegant sätt att i en mening visa familjens alienation gentemot det tyska samhället. Det finns ett par dylika guldkorn i texten, och prosan är i allmänhet fullt godtagbart. 

Samtidigt är Av samma skrot och korn knappast någon stor genomträngande dystopi. Mitt grepp om asylinvandring och den politiska problematiken däromkring var vid den här tiden (jag var sexton år) minst sagt löst, vilket visar sig tydligt i den synnerligen stereotypa "they tuuk urr JOOOBZ"-positionen Baltzer och hans vän intar. Även svenskflyktingarnas överdrivna fattigdom känns sådär lagom trovärdig. 

Men, how bout DAT TEMATIK THOU? Tja, vändningen på perspektiven är ett utmärkt trick, och de avslutande meningar är, fastän år passerat, fastän en flyktingkris stängt gränsen, fastän det är en annan tid politiskt, fortfarande vassa. Samtidigt tyngs framställningen av att den tematiska speglingen av Eriks och Jakobs situation (i form av arbetslösa som fått avslag) bygger på skakig grund, och novellen bär tyvärr i vissa delar den politiska anpassningens prägel; aldrig en vacker egenskap för ett skönlitterärt verk. 

Sammanvägningen av allt det här blir "helt okej". I sommar ska jag som bekant övergå till diktandet. Kanske kommer jag att lyckas producera något bättre, eller kanske är min själ alltför utarmad av juridik och konservatism för att det ska vara möjligt att matcha ens kvalitén på mina äldre verk. Vi får se.