Philosophie der Erlösung: Metafysik, punkt 1–7
Metafysik
1.
Den immanenta filosofin, som i det hittillsvarande enbart tömt ur två källor: naturen i bredaste bemärkelse och självmedvetandet, beträder icke sin sista avdelning, metafysiken, för att fri från alla bojor bli utom sig av förnuft. I metafysiken ställer den helt enkelt sig på den högsta immanenta ståndpunkten. Den har fram tills nu befunnit sig på den för varje disciplin högsta observationsorten, varifrån den kunde överskåda hela det avhandlades gebit; ville den dock någon gång låta blicken svepa bortom avgränsningen, så satte högre berg stopp. Nu emellertid står den på allra högsta toppen: den står över alla discipliner, d.v.s den blickar över hela världen och fattar Alltet i en åskådning.
Forskandets redlighet skall alltså icke heller i metafysiken överge oss.
Eftersom nu den immanenta filosofin i de separata lärorna ständigt intog en, förvisso riktig, men trots allt ensidig ståndpunk, så tvingades också åtskilliga resultat att bli just ensidiga. Vi har i metafysiken inte enbart att sätta toppstenen på pyramiden, utan också att fullständiggöra halvresultat och att polera ner kantiga hörn. Eller riktigare: vi skall från högsta immanenta ståndpunkt än en gång betrakta hela det immanenta gebitet, från dess uppkomst tills förevarande ögonblick, och kallt döma över dess framtid.
2.
Vi har redan i analysen av varseblivandeförmågan, förföljande tingens utvecklingsled a parte ante, funnit en enkel enhet (einfache Einheit) inför vilken vår varseblivandeförmåga fullständigt förlamades. Vi bestämde den, efter de enskilda varseblivandeförmågorna, negativt som inaktiv: extentionslös, odifferentierad, oförsplittrad, rörelselös, tidlös. Därefter ställde vi oss inom fysiken åter inför denna enhet, närandes förhoppningen att beskåda den i spegeln av de däremellan funna principerna Geist och vilja. Ingenting visade sig i vår spegel. Vi blev därför tvungna att också här bestämma den negativt: som enkel enhet i vila och frihet, som varken vilja eller Geist, eller ett mellanting av vilja och Geist.
Däremot erhöll vi tre utomordentligt viktiga positiva resultat. Vi förstod att denna enkla enhet, Gud, splittrande sig sönder till en värld, fullständigt försvann och gick under; vidare att den ur Gud uppkomna världen, just som en följd av sitt ursprung i den enkla enheten, står i ett raktigenom dynamiskt sammanhang och i förbindning med sig själv, så att den ur alla enskilda väsens verksamhet sig skapande rörelse är ödet; slutligen, att den förvärldsliga enheten existerade.
Existensen var den tunna tråd som överbryggade avgrunden mellan den immanenta och den transcendentala gebiten, och vid denna ska vi uppehålla oss härnäst.
Den enkla enheten existerade; fler predikat kan vi på intet vis tillskriva den. Av vilket slag denna existens, detta vara var, är oss fullkomligt fördolt. Vill vi ändå bestämma det närmare, så måste vi åter ta vår tillflykt till negationer och uttala, att den inte ägde någon likhet med något enda Vara som är oss bekant, ty allt Vara vi känner är Vara i rörelse, Blivande, medan den enkla enheten var rörelselös i absolut stillhet. Dess vara var Övervara (Übersein).
Ur denna första positiva kunskap, att den enkla enheten existerade, flyter nu av sig självt den andra, mycket viktiga, att den enkla enheten också måste ha haft ett bestämt väsen, ty varje existentia förutsätter essentia och det är helt enkelt otänkbart, att ett förvärldslig enhet skulle ha existerat, men i sig skulle ha varit helt väsenslös, d.v.s varit ingenting.
Men kring väsendet, Guds essens, kan vi lika lite som kring hans existens skapa oss den allra ringaste föreställning. Allt som vi i världen uppfattar och känner som individers väsen, är odelbart förbundet med rörelse, och Gud vilade. Vill vi ändå bestämma hans väsen, så kan detta enbart ske negativt, och vi måste fastslå, att Guds väsen var ett för oss obegripligt men i sig helt bestämt Överväsen.
Vår positiva vetskap, att den enkla enheten hade ett bestämt väsen, förblir genom denna negation helt oberörd.
Så långt är allt klart. Men det verkar också, som om den mänskliga visheten här står vid vägs ände, och att enhetens söndersplittring i mångheten rätt och slätt vore outgrundlig.
Vi står emellertid inte helt hjälplösa. Vi har i enhetens söndersplittring i mångheten, i den transcendentala gebitens övergång till den immanenta, Guds död och världens födelse. Vi står alltså inför ett dåd, den enkla enhetens första och enda dåd. Efter den transcendentala gebiten följde den immanenta, något har blivit, som ej dessförinnan har varit: skulle här icke alls möjligheten föreligga, att grundlägga själva dådet utan att bli fantastiska och att förgå oss i eländigt drömmeri? Vi skall vara ordentligt försiktiga.
3.
Vi står inför ett förlopp som vi inte kan uppfatta på annat vis än som ett dåd; vi är också raktigenom berättigade att benämna det på så vis, ty vi står ju ännu helt på det immanenta område, som inte är någonting annat än en följd av just detta dåd.
Frågar vi emellertid efter de grunder, vilka förebringade dådet, så överger vi det immanenta gebitet och befinner oss på det transcendentalas ändlösa ocean, vilken är oss förbjuden; förbjuden, emedan alla våra varseblivandeförmågor därå förlamas.
På immanent gebit, i världen, är en viss gärnings grunder (in abstracto) alltid bekanta: vi har ständigt å ena sidan en individuell vilja av helt bestämd karaktär och å andra sidan ett tillräckligt motiv. Skulle vi nu vilja nyttja dessa oomkullrunkeliga fakta i förevarande fråga, så måste vi helt enkelt beteckna världen som ett dåd, som är sprunget ur en gudomlig vilja och en gudomlig intelligens, d.v.s vi skulle sätta oss i fullkomlig motsägelse med den immanenta filosofin; ty vi har ju funnnit, att den enkla enheten varken var vilja eller Geist eller något däremellan; eller, med Kants ord, vi skulle på det mest sofistiska och villkorligaste vis göra immanenta principer till konstitutiva på det transcendentala området, som tydligt är toto genere skiljt från det immanenta.
Men här öppnar sig med ens en utväg för oss, som vi utan förbehåll får beträda.
4.
Vi står som sagt inför ett av den enkla enhetens dåd. Skulle vi rätt och slätt benämna kalla detta dåd en motiverad viljeshandling, som alla bekanta dåd i världen, så skulle vi bli vårt yrke otrogna, förråda sanningen och vara enfaldiga drömmare; ty vi får varken tillskriva Gud vilja eller Geist. De immanenta principerna, vilja och Geist, kan absolut inte överföras på det förvärldsliga väsendet, vi får inte göra dem till konstitutiva principer för härledande av dådet.
Däremot får vi göra samma ord till ordnande principer för den blotta beskrivningen av dådet, d.v.s vi får försöka förklara världens uppkomst genom att vi uppfattar den som om det rörde sig om en motiverad viljeshandling.
Skillnaden faller med ens i ögonen.
I sistnämnda fall bedömer vi bara problemorienterat, analogiskt med gärningarna i denna värld, utan att i vansinnig förmätenhet avge någon slags apodiktisk bedömning av Guds väsen. I första fallet däremot påstås utan vidare att Guds väsen skulle vara, liksom människans, en odelbar förbindning mellan vilja och Geist. Om man säger detta, eller uttrycker sig förslöjat och kallar Guds vilja potentia-vilja, vilande, icke-görande vilja och Guds Geist potentia-Geist, vilande, icke-görande Geist – i samtliga fall slår man den redliga forskningens resultat i ansiktet: ty med viljan är rörelsen förutsatt och Geist är en särskild vilja med en särskild rörelse. En vilande vilja är en contradictio in adjecto och bär den logiska motsägelsens brännmärke.
5.
Vi beträder alltså ingen förbjuden väg, om vi uppfattar Guds dåd som om det vore en motiverad viljeshandling, och därmed, blott för bedömningen av dådet, formellt tillskriver Guds väsen vilja och Geist.
Att vi måste tillskriva honom vilja och Geist, och inte bara vilja allena, står klart, eftersom Gud var i absolut ensamhet, och ingenting existerade jämte honom. Utifrån kunde han därmed inte motiveras, utan enbart genom sig själv. I hans självmedvetande speglade sig bara hans väsen och dess existens, intet mer.
Härur visar sig med logiskt nödvändighet, att Guds frihet (liberum arbitrium indifferentiae) enbart kunde göra sig gällande i ett enda val: nämligen antingen att förbli, som han var, eller att inte vara. Väl hade han också friheten att vara på annat vis, men i samtliga riktningar måst friheten ha förblivit latent, eftersom vi inte kan tänka oss något mer fullkomligt och bättre vara, än en enkel enhets.
Endast ett val var därmed möjligt för Gud, och det var ett fritt val, eftersom han inte stod under någon form av tvång, eftersom han lika väl kunde utföra som underlåta inträdet i den absoluta intigheten, i nihil negativum, d.v.s att utplåna sig själv fullständigt, att upphöra att existera.
Om nu detta var hans enda möjliga dåd, och vi däremot står inför ett helt annat dåd, världen, vars Vara är ett beständigt Blivande, så kastar frågan sig mot oss: varför övergick Gud, om han nu önskade sig icke-varat, inte genast i icke-varat? Ni måste ju tillmäta Gud allmakt, ty hans makt var icke inskränkt; om han inte ville vara, så skulle han följaktligen genast vara förintad. Istället för detta uppstod en månghetens värld, en kampens värld. Detta är en uppenbar motsägelse. Hur vill ni lösa den?
Först och främst: Det är visserligen å ena sidan logiskt fastställt, att för den enkla enheten var bara ett enda dåd möjligt: att förinta sig fullständigt; å andra sidan bevisar världen, att detta dåd inte ägde rum. Men denna motsägelse kan enbart vara skenbar. Båda dåd: det enda logiska möjliga och det verkliga, måste gå att förena. Men hur?
Det står klart, att de enbart går att förena, om det kan bevisas, att något hinder så gjorde Guds omedelbara utplåning omöjlig.
Vi har alltså att leta efter hindret.
I frågan ovan hette det: “Ni måste ju tillskriva Gud allmakt, ty hans makt var icke inskränkt.” Denna sats är emellertid, tagen i bredaste bemärkelse, falsk. Gud existerade ensam, i absolut ensamhet, och det är följaktligen riktigt, att han inte var inskränkt utifrån; hans makt var alltså i den bemärkelse en allmakt, att inget som ligger utanför honom begränsade honom. Men det var ingen allmakt gentemot hans egen makt, eller med andra ord, hans makt inbegrep inte makten att genom sig själv utplåna sig, den enkla enheten kunde inte genom sig själv upphöra att existera.
Gud hade friheten, att vara som han ville, men han var inte fri från sitt bestämda väsen. Gud hade allmakten att utföra sin vilja och att vara på vilket sätt han ville; men han hade inte makten att inte vara.
Den enkla enheten hade makten, att på något sätt vara annorlunda än den var, men den hade inte makten att plötsligt helt och hållet inte vara. I förstnämnda fallet förblev den i Varat, i sistnämnda fallet skulle den inte vara: då skulle den emellertid vara i vägen för sig själv; ty även om vi inte kan begrunda Guds väsen, så vet vi dock, att det var ett bestämt Överväsen, och detta bestämda Överväsen, vilande i sitt bestämda Övervara, kunde inte genom sig själv, som enkel enhet, inte vara. Detta var hindret.
Alla tiders teologer har obetänksamt gett Gud den totala allmakten, d.v.s de lade honom makten bi, att utföra allt han vill. Ingen tänkte emellertid härvidlag på möjligheten, att Gud också skulle kunna vilja förinta sig själv och övergå i ingenting. Denna möjlighet har ingen ens funderat på. Överväger man emellertid den på allvar, så ser man, att i detta enda fallet vore Guds allmakt inskränkt just genom att han gentemot sig själv inte har någon allmakt.
Guds enda dåd, sönderfallet i månghet, ställer sig ovanefter på plats: som utförandet av det logiska dådet, av beslutet att inte vara, eller i andra ord: världen är medlet till icke-varats mål, och sannerligen är världen det enda möjliga medlet till målet. Gud visste, att han endast genom den reella världen av månghetens blivande, endast vandrades över det immanenta gebitet, kunde träda ur Övervarat in i Icke-Varat.
Vore det för övrigt inte klart, att Guds väsen utgjorde hindret mot att genast förflyta in i ingenting, så skulle hur som helst okunnighet om hindret inte oroa oss. Vi vore då bara tvungna att helt enkelt postulera hindret på det transcendental gebitet; ty det är till yttermera visso på immanent gebit fullkomligt övertygande för envar visat att Världsalltet faktiskt rör sig ur Varat in i Icke-Varat.
Frågorna vilka man alltjämt skulle kunna kasta fram, nämligen varför Gud inte ville Icke-Varat tidigare, och varför han överhuvudtaget föredrog Icke-Varat framför Över-Varat, är utan all betydelse; ty vad den första beträffar, så är “tidigare” ett tidsbegrepp, som är utan allt och varje andemening i evigheten, och den senare besvarar faktumet världen tillfyllest. Icke-Varat måste ha vunnit fördel framför Övervarat, annars hade Gud i sin fullkomliga vishet inte valt det. Och detta desto mer, om man betänker kvalen hos människorna och djuren, ty det var med dessa och enbart dessa som Icke-Varat kunde köpas.
6.
Vi har nu interimistiskt lagt Guds vilja och Geist åt sidan, och uppfattat Guds dåd som om det vore en motiverade viljeshandling, för att utvinna en regulativ princip blott för bedömningen av dådet. Vi har också på denna väg nått målet, och det spekulativa förnuftet får vara tillfreds.
Vi får emellertid inte lämna vår egendomliga ståndpunkt mellan immanent och transcendental gebit (vi hänger, på existens tunna tråd, över den bottenlösa avgrund som delar gebiterna) för att åter beträda den fasta världen, erfarenhetens säkra mark, förrän vi än en gång högt förklarat, att Guds väsen varken var en förbindelse mellan vilja och Geist, som människans, eller ett mittemellan av vilja och Geist. Världens sanna ursprung kommer därför aldrig en mänsklig ande kunna begrunda. Det enda, som vi får och kan göra – en befogenheten vi också gjort bruk av – är att sluta oss till den gudomliga handlingen genom analogier med världen; men alltid inskärpa och aldrig förlora ur ögonen det faktum att vi
“ser på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel” (Första korinthierbrevet, 13:12).
och efter vår fattningsförmåga styckvis uppdagar en handling, som, varandes en enhetlig gärning av en enkel enhet, aldrig kan uppfattas av mänsklig ande.
Den styckvisa sammansättningens resultat tillfredsställer emellertid. Vi bör icke förglömma, att vi också kan vara nöjda, om det vore oss förunnat, att spegla det gudomliga dådet; ty den transcendentala gebiten och dess enkla enhet är spårlöst försvunnen i vår värld, i vilken bara individuella viljor existerar och jämte eller bakom vilka ingenting mer existerar, precis som före världen endast den enkla enheten existerade. Och denna värld är så rik, den svarar, redligt tillfrågad, så tydligt och klart, att den sansade tänkaren vänder bort sitt lättade hjärta från den “ändlösa oceanen” och gladeligen ägnar hela sin andliga kraft åt den gudomliga handlingens följd, naturens bok, som för var tid ligger öppen inför honom.
7.
Innan vi går vidare, skall vi sammanfatta resultaten:
Gud ville Icke-Varat;
hans väsen utgjorde hindret för det omedelbara inträdet i Icke-Varat
väsendet måst sönderfalla i en månghetens värld, vars enskilda väsen alla har strävan efter Icke-Varat
i denna strävan hindrar de varandra ömsesidigt, de kämpar mot varandra och försvagar på detta vis sin kraft;
Guds hela väsen gick över i världen i förändrad form, som en bestämd kraftsumma;
hela världen, världsalltet, har ett mål, Icke-Varat, och uppnår det genom kraftsummans kontinuerliga försvagning;
varje individ blir, genom försvagning av sin kraft, bragd till den punkt i sin utveckling, där dess strävan efter utplåning kan uppfyllas.
Kommentarer
Skicka en kommentar