Philosophie der Erlösung: Metafysik, punkt 8–14

 8.

Av dessa resultat måste de, vilka avser det immanenta gebitet, nu underkastas en prövning.

  I oorganiska riket har vi gaser, flytande kroppar och fasta kroppar. 

  Gasen har endast en strävan: att sväva ut åt alla håll. Kunde den ohindrat utöva denna strävan, så skulle den inte förintas, men bli allt svagare och svagare; den skulle alltmer närma sig förintelsen, men aldrig nå den, eller: gasen strävar efter förintelsen men kan aldrig nå den. 

  I denna bemärkelse må vi tänka oss världens tillstånd i dess första perioder. Individerna tänjde, som en het urdimma i allra snabbaste rotation, sina kraftsfärer, som vi, på subjektivt vis, inte kan bestämma rumsligt, allt vidare ut i den absoluta intigheten, oupphörligt kämpandes mot varandra, till somligas utmattning blev så stor, att de inte längre kunde hålla sig gasformiga och droppvis blev flytande. Fysikerna säger: de förlorade i kalla världsrymden en del av sin värme: vilken torftig förklaring! De blev genom sin strävan och genom kampen så försvagade, att, om ett befintligt kännande subjekt varit det så skulle det inte kunna objektivera sin strävan, sitt väsen, på annat sätt än som flytande kropp.

  Flytande kroppar har bara en strävan: de vill åt alla håll flyta ut, till en ideal, utanför dem liggande punkt. Att strävan efter en ideal punkt är en helt öppen strävan efter Icke-Varat, står klart; ty vara flytande kropp, som skulle lyckas med att nå sin strävans mål, skulle omedelbart förintas. 

  I den av världens perioder, där de gasformiga individerna omvandlade sig till flytande, började himlakropparna bildas. Samtliga flytande kroppen hade alltid enbart strävan efter någon form av bestämd medelpunkt, som de emellertid inte kunde nå. Fattar vi vårt eget solsystem i blickfånget, så var en enda oerhörd gaskula allsidigt inhöljd i ett eld-flytande hav (liksom en såpbubbla). Varje gas i det inre hade strävan att bryta igenom havet och att sväva ut åt alla håll; havet däremot strävade efter gaskulans mittpunkt. Härur föddes en utomordentlig spänning, ett våldsamt tryck och mottryck, utan annat resultat, än en allmän försvagning av de individuella krafterna, tills det att ett fast skal slutligen bildade sig runt det hela. 

  Varje fast kropp har bara en strävan: att nå en utom den liggande ideal punkt. På vår jord är denna punkt jordens exakta mittpunkt. Kunde någon gång en fast kropp obehindrad nå jordens mittpunkt, så vore den sekunden den anlände, fullständigt och för alltid död.

  Världens nästa perioder, som följde på den vari fasta hull bildats kring himlakropparna, var fylld av stora ombildningarna. Då hela världen från början var i roterande rörelse, så frigjorde sig de (någorlunda tjocka) kropparna och kretsade likt ringar runt centralsolen, tills de, i vidare ombildning gestaltade sig till planeter, medan centralkroppen, enligt Kant-Laplasch-hypotesen, i kontinuerlig avkylning och sammandragning (försvagning av dess kraft) fortfor med att förtjocka sig. 

9.

Världens urtillstånd framställer sig inför vårt tänkande som en individernas vanmäktiga längtan efter den absoluta döden, vilken endast delvis fann uppfyllelse i den ständigt ökande försvagning av den bestämda kraftsumman.

  I den dåtida världen, liksom i varje gas i vår nutida världen, speglar sig de transcendentala hindret, som Gud fann i sitt väsen, när han ville Icke-Varat, eller som ett konstant retarderande moment: ur varje gas blickar det transcendentala ödets reflex, att Gud ville Icke-Varat, men inte kunde få omedelbar uppfyllelese. 

  I de efterföljande perioderna visar sig några individer, som väl hade vore hade nått den fulla och hela tillfredställelsen av sin längtan, om de obehindrat hade kunnat nå sitt mål. 

  Det nuvarande världsalltet går emellertid inte ens att tänka sig på annat sätt, än som en ändlig, men för vårt sinne omätlig stor kula, med en flytande eller utomordentligt tunt fast skal, inuti vilken varje oorganisk individ är hämmad från att nå sitt strävans mål, eller i andra ord, världsalltet hålls genomgående i en våldsam spänning, vilken kontinuerligt försvagar den bestämda kraftsumman.

10.

I världsalltets hela oorganiska rike är ingenting annat för handen än individuell vilja med en bestämd strävan (rörelse). Viljan är blind, d.v.s dess mål ligger i dess strävan, är redan i sig inbegripen i själva rörelsen. Dess väsen är rent drift, ren vilja, alltid följande den impuls, som den i enhetens sönderfall i mångheten erhöll.

  Om vi därför säger: gasen strävar att in infinitum sväva ut åt alla håll, flytande kroppar och fasta kroppar strävar efter att nå en utom dem liggande ideell punkt, så uttrycker vi därmed enbart, att ett varseblivande subjekt, förföljandes strävans riktning, sluter sig till ett bestämt mål. Oavhängig från ett varseblivande subjekt, har alla oorganiska kroppar enbart en bestämd rörelse, och är ren äkta drift och blott blind vilja. 

Och nu frågar jag: hur måste nu de kemiska idéernas vilja spegla sig i människans Geist? Som vilja till liv? På intet vis! Av allt föregående följer att den är ren vilja till död, dödsvilja (Wille zum Tod). 

Detta är ett mycket viktigt resultat. I det oorganiska riket viljas icke livet, utan snarare förintelsen; döden viljas. Vi har därför överhuvudtaget enbart att göra med en vilja, eftersom någonting skall uppnås, som icke ännu är, eftersom ett retarderande moment är för handen, som gör den omedelbara uppnåelsen omöjlig. Livet viljas icke, utan är dödsviljans sätt att yttra sig, och har så varit sedan världens urtillstånd och är så i varje nutida gas: det är det retarderande moments framträdande (Erscheinung) i individen, och i varje flytande och fast kropp: det är framträdandet av en utifrån förhindrad strävan. Därför är också i det oorganiska riket individens liv inte medlet till målet, utan kampen överhuvudtaget är medel, respektive den däri betingade mångheten. Livet i det oorganiska riket är alltid endast framträdande, är de kemiska idéernas gradvisa rörelse mot döden. 

Så länge det finns gasformiga idéer i världen (och de överväger alltjämt alla andra), så är den i världen förevarande kraftsumman inte mogen för döden. Alla flytande kroppar och fasta kroppar är mogna för döden, men världsalltet är en fast helhet, en raktigenom i dynamiskt sammanhang stående kollektiv-enhet med ett enda mål: Icke-Varat, och därför kan de flytande och fasta kropparna inte nå sin strävans mål, förrän samtliga gaser försvagats så långt, att också de blir fasta eller flytande, eller med andra ord: Världsalltet kan inte tidigare bli till ingenting, förrän hela den i världen inbegripna kraftsumman är mogen för döden. 

Härifrån nu, i avseende på helheten, framträder alla flytande och fasta kroppars liv, alltså deras utifrån hämmade strävan, som medel, nämligen som ett medel till helhetens mål.

I fysiken har vi alltså, vad avser de kemiska idéerna, intagit en för låg ståndpunkt och bara nått ett halvt resultat. Vi riktigt vidkänt alla idéers hämmade strävan som livet, men, då vi förblev stående därvid, eller bättre: då vi var tvungna att förbli där stående utan metafysik, så irrade vi i viljans förklaring. De kemiska idéerna vill döden, men kan emellertid nå den genom kampen, och därför lever de: de är i sin innersta kärna vilja till död.

11.

Vi träder in i det organiska riket. Från fysiken har vi härvid att erinra, att detsamma inte är något annat än en form för försvagandet av den i världsalltet liggande kraftsumman. Nu kallar vi den rättare: den fullkomligaste formen för kraftens avlivning. Detta nöjer vi oss med på detta ställe. Nedan kommer vi att finna en ort, var vi än en gång kommer att kunna fördjupa oss i organisationen och uppfatta dess hela betydelse.

  Växterna växer, förökar sig (på något vis) och dör (efter någon viss livslängd). Bortser vi från alla särskildheter, så hoppar härifrån först och främst den verkliga dödens hela faktum i blickfånget, som ingenstans kunde framträda i det oorganiska riket. Hade plantan kunnat dö, om den inte i sitt väsens djupaste kärna ville dö? Den följer blott sin grunddrift, som hela dess väsen tömmer ur Guds längtan efter Icke-Varat. 

  Men växtens död är endast en relativ död, dess strävan finner enbart delvis sin tillfredsställelse. Den förökar sig, och genom att föröka sig fortlever den. 

  Då nu förökningen, kvarhållandet i livet, visserligen föranleds utifrån och avhänger andra idéer, dock i det väsentligaste följer ur växtens innersta idé, så är växtens liv ett helt annat framträdande än den kemiska idéns. Medan i den sistnämnda livet enbart är dödsviljans hämning, föranledd eller betingad inifrån eller utifrån, viljas livet direkt hos växterna. Växterna visar oss alltså vilja till liv, livsvilja (Wille zum Leben) jämte dödsvilja, eller bättre, eftersom den strävar efter den absoluta döden, men inte kan få den, vill den livet direkt som medel till den absoluta döden, och det resulterande är den relativa döden. 

  Allt detta är dess drifts framträdande,som inte leds av något varseblivande, d.v.s i det varseblivande subjektet speglar sig dess drift på det angivna viset. Växten är ren vilja, ren drift, följandes impulsen, som de enkla kemiska idéerna som konstituerar växten erhöll vid enhetens sönderfall i mångheten. 

  I fysiken definierade vi växter som livsvilja med en bestämd rörelse (tillväxt). Denna förklaring kräver tillrättaläggande. Växten är dödsvilja, likt de kemiska idéerna, och också vilja till liv, och dessa besträvandenas resultat är den relativa döden, som också kommer den till dels. 

12. 

Djuret bottnar i växten, och allt, som vi sade om denna, gäller också djuret. Djuret är som växten vilja till död och vilja till liv, och ur dessa strävandena resulterar den relativa döden. Djuret vill livet som medel till den absoluta döden.

  Djuret är emellertid också en förbindning mellan vilja och Geist (på en bestämd nivå). Viljan har delvis klyvt sig, och varje del har en egendomlig beskärd rörelse. Härigenom modifieras djurets växtliv. Djurets Geist förnimmer ett objekt, och känner instinktivt faran som hotar. Djuret har gentemot bestämda objekt instinktiv dödsfruktan. 

  Vi har sett i fysiken, att individen är begränsad: den är inte fullständigt oavhängig. Den har bara en halv maktfullkomlighet. Den verkar på alla idéer direkt och indirekt, men den erfar också alla andra idéers inverkan. Individen är en lem av en i fast dynamiskt sammanband stående kollektiv-enhet och för sålunda inget självständigt liv, utan ett kosmiskt liv.

  Vi fann också ovan i det oorganiska riket, att enskilda individualiteter är mogna för döden och skulle bli återlösta, om man gav deras drift fri bana. Men de måste, som medel för helhetens mål, leva. 

  Likaledes förhåller det sig med djuret. Djuret är medel till helhetens mål, precis som hela det organiska riket bara är medel för det oorganiskas mål. Och sannerligen motsvarar dess beskaffenhet det bestämd mål som skall uppfyllas. 

  Detta mål kan vi nu inte lägga fram på annat sätt, än som en verksam kraftavlivning, som fruktan för döden (intensiv livsvilja) bidrar till att uppnå, och som utgör medel för helhetens mål som är den absoluta döden.

  Medan alltså i växten livsviljan står jämte viljan till död, står i djuret livsviljan före dödsviljan och förborgar den helt: medlet har trätt före målet. Sålunda vill på ytan djuret bara livet, är ren livsvilja och fruktar den död, som är allt den egentligen strävar efter. Ty, frågar jag också här, hade djuret kunnat dö, om det inte hade velat dö?

13.

Människan bottnar i djuret, och vad vi sagt om detta, gäller också henne. Som djur står inuti människan livsviljan före dödsviljan, och livet eftersträvas demoniskt och döden fruktas demoniskt.

  Inuti människan har emellertid en vidare klyvning av viljan och därmed en vidare klyvning av rörelsen ägt rum. I förnuftet, som förbinder varseblivandets allehanda företeelser, har tänkandet trätt fram, det reflekterande förnuftet, reflektionen som sådan. Härigenom modifieras människans djurliv väsentligt, och i två helt skilda riktningar.

  Å ena sidan stegras dödsfruktan, och å andra sidan stegras kärleken till livet. 

  Dödsfruktan stegras: djuret känner inte döden och fruktan endast den instinktivt, när den varseblir ett farligt objekt. Människan däremot känner döden, och vet vad den betyder. Därjämte skådar människan in i det förgångna och blickar även in i framtiden. Härigenom överblickar hon utomordentligt fler, jag skulle vilja säga: oändligt många fler faror än djuret. 

  Kärleken till livet stegras: djuret följer i huvudsak sina drifter, som inskränker sig till hunger, törst, sömnbehov samt allt som hör brunsten till. Den lever i en trång kommun. För människan däremot träder, tack vare förnuftet, livet fram i former som rikedom, kvinnor, ära, makt, beröm o.s.v. vilka allihop häller bränsle på livsviljans eld. Det reflekterande förnuftet flerfaldigar människans drift, stegrar den och grubblar över tillfredsställelsens mede: människan förvandlar konstnärligt tillfredsställelsen till raffinerade njutningar. 

  På detta vis hatas livet av hela hjärtat och vid blotta ordet krampar sig hjärtat i bröstet på de allra flesta, och dödsfruktan blir till dödsångest och förtvivlan, när människan stirrar döden i ögonen; däremot älskas livet med all lidelse. 

  I människan blir alltså dödsviljan, väsendets innersta drift, inte bara övertäckt som hos djuret, utan den försvinner fullständigt i djupet, där den enbart yttrar sig emellanåt, och då som djup trängtan efter stillhet och vila. Viljan tappar fullständigt sitt mål ur blickfång och sinne, och klamrar sig fast vid medlet. 

  I den andra riktningen emellertid, modifieras djurlivet på ett annat sätt. För tänkarens ande stiger, strålande och lysande, ur hjärtats djup Varats rena mål, medan medlet helt försvinner. Med ens fyller den vederkvickande bilden hans ögon, och tänder (entzünden) hans vilja: mäktig flammar längtan efter döden upp, och utan tvekan griper viljan, i moralisk begeistring, det bättre medlet till det upptäckta målet, den permanenta oskulden. En sådan människa är den enda idé i världen, som vill den absoluta döden, och som därmed också kan nå den.

14. 

Sammanfattar vi, så är allt i världen vilja till död, som i det organiska riket mer eller mindre fördolt uppträder som vilja till liv. Livet eftersträvas först på grund av ren växtdrift, sedan på grund av instinkt och slutligen medvetet och demoniskt, allt eftersom på detta vis helhetens mål, och därmed varje individs mål, snabbare uppnås. 

  Vid världens början utgjorde livet dödsviljans, individens strävan efter Icke-Varats, sätt att framträda, som genom ett retarderande moment blev nedsaktat. 

  I avseende på det gestaltade, raktigenom i intensivaste spänning hållna världsalltet, kan man kalla livet, syftandes då på de kemiska idéerna rätt och slätt, för hämmad strävan efter Icke-Varat och säga, att livet framställer sig som medel till helhetens mål.

  Organismerna däremot strävar efter livet i sig, förborgar sin vilja till död i livsvilja, d.v.s vill i sig själv det medel, som de utgör och som genom dem bringar helheten till den absoluta döden.

  Vi har alltså också slutligen, i alla fall på ytan, funnit en skillnad mellan det oorganiska och organiska riket, som är mycket viktig.

  Men i grund och botten ser den immanenta filosofin i hela världsalltet endast den djupaste trängtan efter absolut förintelse, och det är som om den tydligt hörde ropet, som genomtränger alla himlasfärer: Återlösning! Återlösning! Död åt vårt liv! och det trösterika svaret därå: I skola alla finna förintelsen och bliva återlösta.